De har gjort en pojkbok fast de ogillade att skriva
Killarna hade alla det gemensamt att de inte tyckte om att skriva. De gick i sexan och så fick de uppdrag att skriva om stora känslor. Känslorna blev till en bok.
Blev en bok. Mohanad Mustafa, till vänster, och Dick Eriksson började i sexan med ett bokprojekt. De skulle lära sig att skriva. Projektet blev en bok.Foto: Pontus Lundahl/Pressens Bild
Foto:
Han och Dick Eriksson är två av de sjutton killar som har gjort boken. De går nu i nian på Lillholmsskolan i Stockholm, men bokprojektet började redan när de gick i sexan.
- Jag tyckte inte alls om att skriva då. Det gick inte, jag kom inte på någonting att skriva om, säger Dick.
Fastän han fick ett ämne så gick det inte. Och Mohanad tyckte inte att han hittade några ord. Specialläraren Tuva-Stina Lindén samlade dem i årkurs sex som inte tyckte om att skriva.
- Tuva-Stina sade åt oss att vi skulle skriva om stora och svåra känslor. Jag skrev om när jag är arg och ledsen, berättar Dick.
- Jag skrev om att vara arg, säger Mohanad.
Några skrev om sina tankar och känslor kring ilska och sorg, andra skrev om rädsla, ensamhet eller längtan. Specialläraren tyckte att det var viktigt att killarna skulle skriva om ämnen som var viktiga för dem själva.
Killarna skrev och sedan läste de upp texterna för varandra i gruppen. Alla texterna blev väldigt personliga. "Jag har varit arg sedan jag föddes", skrev Mohanad i sin text.
- Jag var arg hela tiden, därför skrev jag om ilska. Och jag är fortfarande arg, men nu flyger jag inte på någon längre, nu håller jag ilskan inom mig, säger Mohanad.
Varför han inte längre slåss vet han inte riktigt. Kanske för att han nu när han läser sin text kan se att det där inte är bra. Han får lite avstånd till sina egna känslor och lär sig att hålla saker ifrån sig. Som sin ilska. Fast då i sexan var det inte så kul att skriva om sina känslor.
- Nu är det inget fel, men då tyckte jag det var jobbigt att visa mina känslor och jag undrade vad det skulle vara bra för.
Efter skrivprojektet i sexan så var det ett års uppehåll. I åttan samlades killarna igen, och projektet fortsatte. Projektet att få till en pojkbok. Texterna från åttan blev mer texter om killarnas minnen och om deras tankar om deras liv just nu. Boken blev till slut som två delar. Texterna från sexan blev pojkbok ett. Och texterna från åttan blev pojkbok två. Och Dick och Mohanad tycker att de lärde sig något av projektet.
- Jag har mycket lättare för att skriva, nu kan jag skriva om allt möjligt, säger Dick.
Mohanad håller med. Han är stolt över boken och erkänner att det här projektet inte bara har gjort det lättare för honom att skriva, han har till och med börjat skriva hemma.
- Jag skriver dikter om mina känslor, om vad jag ser och upplever och saker som jag inte tycker om. Jag tycker det är viktigt att visa vad jag upplever så att inte andra går i samma spår.
Så skrattar Mohanad till och säger att han inte vet varför han skriver, för han gillar det ju inte, och hans bror retar honom bara.
Dick skriver inte hemma men är glad över att texterna har blivit en bok.
- Och det är lite kul att andra kanske kan lära sig av det man skriver och att de kan känna igen sig.
Snart slutar de nian och när de är klara med skolan tror varken Dick eller Mohanad att de kommer att fortsätta skriva. Sedan ändrar sig Mohanad.
- Okej, jag erkänner, ler han. Jag tycker det är kul. Och jag kommer att fortsätta skriva dikter.
Så jobbar vi med nyheter