En kvinnlig vän till mig är mycket försiktig när hon rör sig utomhus kvällstid. Hon går exempelvis inte in i ett mörkt parkeringshus utan sällskap. Hon är inte ensam i sin rädsla. Trygghetsundersökningar visar att många kvinnor känner sig rädda av att röra sig utomhus. Men varför? Det är intressant med tanke på att överfall mot kvinnor i offentliga miljöer inte är särskilt vanligt.
Jag, en 31-årig man, löper tre gånger så stor risk att drabbas av ett överfall utomhus än min kvinnliga vän. Rör jag mig dessutom i krogmiljö vid stängningstid är risken ännu högre.
Den farligaste platsen för min kvinnliga vän att vara på är i sitt eget hem, rent statistiskt. Nu känner jag ju hennes man väl också och jag vågar påstå att hon inte behöver ligga sömnlös av oro. Sannolikheten att han skulle ge sig på henne är minst sagt obefintlig. De har inga alkoholproblem, inga våldstrauman från barndomen och de har båda lätt för att prata med varandra om sina känslor.
Vår rädsla formas av våra upplevelser och då är väl statistik en föga tröst. Min kvinnliga vän har haft den enorma oturen att drabbas av två överfall av okända män. Ingen av dessa resulterade i några allvarliga skador, men de var självklart traumatiska för henne i alla fall. Även om sannolikheten att hon skulle bli överfallen i det där parkeringshuset är näst intill obefintlig så är hennes rädsla ett faktum.
Vi män, som enligt trygghetsundersökningar inte känner oss särskilt otrygga när vi är ute kvällstid, är alltså de som löper störst risk att drabbas för överfall. Den farligaste platsen för mig att vara på i Västervik är Bredgatan sent på natten. Särskilt om det är helg och i synnerhet om jag är kraftigt berusad och möter en annan man i samma ålder som är lika berusad. Det är också där jag själv löper störst risk att höja min egen våldsbenägenhet. Statistiskt kan man säga att om jag någon gång i mitt liv kommer att misshandla någon så kommer jag att göra det i krogmiljön. Nu blir jag aldrig kraftigt berusad och dessutom har jag en hyfsad ordning på mitt humör så min brottsbenägenhet är generellt sett låg.
Ska man dra det ytterligare ett varv kan man säga att jag löper ännu större risk att drabbas av ett överfall i krogmiljön eftersom jag syns i tidningen hela tiden. Personer med offentliga jobb löper nästan alltid större risk att drabbas av konfrontationer utomhus än andra. Men är jag rädd? Nej. Konstigt nog inte. Rädslan är subjektiv och ologisk. Jag är rädd för bålgetingar och mystiska baciller som ger obotliga sjukdomar, trots att sannolikheten att jag ska drabbas av något av detta är mycket låg. Min kvinnliga vän är rädd för överfall i det där parkeringshuset trots att jag sagt till henne att det inte skett något överfall där i modern tid och aldrig någonsin mot en kvinna.
Den grupp människor som är allra räddast, förresten, är människor över 70 år. Trots att de löper absolut minst risk att drabbas av något brott över huvud taget.
Kanske är kvinnors och äldres rädsla kopplad till att de faktiskt är de minst drabbade grupperna när det kommer till våld. Att vara rädd ger en högre riskmedvetenhet. Om kvinnor vore lika kaxiga och klantiga som oss män så kanske de hade åkt på spö på krogen lika ofta.