"Det är så himla skönt att vara skuldfri"

-Det är så himla skönt, man fattar inte att det är sant. Innan har man inte kunnat göra någonting. Man tänker, bara inte teven går sönder nu, säger Anna.
Anna, som egentligen heter något annat, har levt på existensminimum de sista fem åren enligt skuldsaneringens bestämmelser.
- I det långa loppet har det varit bra, säger hon.

Det hela började för tio år sedan när Anna och hennes man flyttade in i ett nybyggt hus.
- Banken gjorde en glädjekalkyl, och själv var man ung och dum. Nu vill jag aldrig mer köpa ett hus. Eller kanske, men då kommer jag tänka på att även den med högst lön kan bli arbetslös. Man tänker sig för både en och två gånger nu, säger Anna.
Istället betalades låneräntan av med sparpengar och efter åtta månader fanns inga kvar.
Efter många telefonsamtal och försök att reda upp situationen sökte paret sig till kommunens skuldrådgivning och fick kontakt med Birgitta Leander. Där kom hjälpen de behövde.
- Det var jätteskönt, säger Anna.

Men arbetet var för den skull inte slut. Vid första försöket kom beskedet att skuldsanering inte kunde ske de första två åren. När ansökan till slut beviljades fick familjen en framtidsplan.
- Februari 2006 var hela tiden målet. Samtidigt som det var jobbigt var det ändå skönt. Vi strök i kalendern varje månad.
Anna har haft jobb under hela tiden medan hennes man varit arbetslös i perioder. De har kunnat dela mycket med varandra och styrkan att vara två har varit bra tror Anna.
- Framförallt att kunna prata med någon som vet vad det handlar om, det är inte så lätt med någon som inte vet hur det är. Vi har sagt till varandra, nu är det snart slut och kunnat sitta och drömma. Man kan inte göra någonting under de fem åren som skuldsaneringen pågår.

På frågan om hur stödet från omgivningen har varit blir Anna först tyst en stund.
- Vilken svår fråga, det har jag inte tänkt på. De tyckte nog det var skönt när det var färdigt. Jag är nog en sådan person som vill sköta det själv. Det har funkat så bra med Birgitta också, jag har kunnat pratat av mig där om det som varit jobbigt.
Annas två barn var sju och tio när familjen började sin skuldsaneringsperiod. Hon tycker att det har gått bra, men nu på senare år har den äldsta börjat fråga efter en ny mobiltelefon som andra tonåringar.
- Vi har inte pratat så mycket med barnen om skuldsaneringen. Vi har förklarat att vi måste betala av på huset, och därför måste de vänta med saker. Det är barnen som har fått, de behöver och växer och en annan har fått stå tillbaka. Så har de fått från mor- och farföräldrar på födelsedagar och så. Man lär sig att det inte är så viktigt att ha massa saker, det funkar ändå.

Hon tycker att relationen till bankerna de betalat av till har fungerat bra. Under skuldsaneringen är det den skuldsatte själv som sköter avbetalningarna.
- Det ligger på oss. Först i början är man så uppgiven och känner, jag skiter i allt. Men jag är inte sån,och ingen annan gör det åt en. Birgitta har hjälpt jättemycket, men avbetalningarna är upp till en själv, säger Anna.
Trots de fem tunga åren är Anna nöjd med skuldsaneringen.
- Det var jobbigare innan än efter vi fick den faktiskt. Det var, fine då kör vi. Innan kändes det, fy fasen, kom den räkningen, och den. Nu hade man en ram att följa.

Nu planerar hon att börja studera. Hon har redan läst upp lite ämnen vid sidan av arbetet. Hade hon valt att börja studera innan hade skuldsaneringen avbrutits och hon hade fått fortsätta betala av när hon var klar, men det tyckte hon inte var ett alternativ.
- Hade vi haft jobb båda två kanske det hade varit annorlunda, men så kan man ju inte tänka. Det har vi lagt bakom oss nu. Det gick som det gick och nu är vi här.

"Det är så himla skönt att vara skuldfri"

Ett husköp och arbetslöshet blev inkörsporten till skulder som de inte hann betala ikapp. Den sista januari 2006 blev Anna och hennes familj klara med sin skuldsanering. Nu ser de framåt.