Anders Hult var 23 år gammal när han och hans fru Marie bestämde sig för att börja hjälpa barn som har svåra hemförhållanden. Marie jobbade på en förskola då och Anders säger att det därför kändes naturligt att ta hand om barn. Sedan dess har paret tagit hand om 28 barn och har dessutom fått en biologisk son.
- Han är 21 år nu och han säger själv att han har växt som person av att ha bott i ett familjehem med andra barn.
Anders och Maries familjehemsbarn kommer från väldigt olika bakgrunder. Ibland har barnen bokstavskombinationer, ibland kan de biologiska föräldrarna vara missbrukare, ibland har de psykiska störningar och ibland handlar det om familjer som behöver avlastning under helgerna. Vissa barn stannar en natt, andra blir kvar mycket längre.
- Kotten som bott med oss längst bodde här i 15 år, säger Anders.
Reglerna för vem som får vara familjehem är hårdare nu än det var 1987 när Anders och Marie startade. Nu för tiden blir familjen utredd inför varje ny placering och den senaste gången tog två dagar.
- De frågar om intressen, alkoholvanor, allt. De pratar inte med oss tillsammans utan vi får svara på frågorna var för sig. Nu bor inte vår son hemma längre men hade han gjort det hade de ställt frågor till honom också. Men det är bra, det finns familjehem där barnen knappt får mat. Är man bara ärlig och lägger korten på bordet blir det bra.
Att ha ett familjehem är naturligtvis inte helt gratis och därför får familjerna arvoden och en omkostnadsdel som ska gå till vatten, el, kläder, medicin, glasögon och så vidare.
- Jag har en gammal vän som jag träffade på stan en gång för många år sedan. Då hade vi en värstingkotte hemma som sprang runt i 180 hela dagarna. Han kunde slå sig blodig men borstade bara av blodet och fortsatte. Jag pratade lite om det med min vän och han sa att han tyckte att det var väldigt dåligt att tjäna pengar på andras barn. Då bjöd jag hem honom och efter en halvtimme hemma hos oss hade han ändrat åsikt. Man gör det inte för pengarna men pengarna behövs. Det är ju ett arbete man gör med barnen. Ibland behöver vi egen tid, jag och Marie, det är viktigt att kunna ha det. Hon rider en del och jag gillar att fiska och åka ut med motorcykeln.
Vad är det då som skiljer de här barnen från andra mer välmående barn? Anders säger att familjehemsbarnen kräver lite mer. De ska inte bara få mat och rena kläder, det ingår dessutom en behandlande del där Anders och Marie bland annat lär barnen hur man ska bete sig mot andra människor. Barn från missbrukarfamiljer har enligt Anders lätt för att ta på sig för mycket ansvar och bete sig som en vuxen. Då får man vänja dem av med det. Barn ska få vara barn och vet de inte hur så får vi lära dem hur man gör, säger Anders. Dessutom måste man vara tydlig med gränsdragningar.
- Det kan verka hårt att alltid säga nej om barnen frågar och vill ha någonting men de flesta barnen finner ett lugn i att veta vart gränsen går. Man får liksom sätta upp ett staket som är ganska trångt i början och sedan får man utöka utrymmet lite efter hand. Sedan finns det alltid barn som hela tiden testar gränserna men den jobbigaste biten är i början. Man får inte svaja i det man menar, ett nej kan aldrig bli ett ja.
Men vad är bäst då? När känner de att det verkligen är värt det?
- Det bästa är när barnet lyckas med någonting. Det kan vara så enkelt som att skriva sitt namn. Vi hade en tioåring som aldrig haft en enda läxa i hela sitt liv och som fullkomligt bröt ihop när han skulle klara av en hemläxa i engelska. Samma kille gick senare ut gymnasiet med flera MVG i betyg. Det kändes stort.
Anders rekommenderar verkligen att vara familjehem.
- Att se barnen leka tillsammans med alla deras olika bakgrunder och att se glädjen hos barnen är helt fantastiskt. Vi har haft barn som kommer från hem där det förekommit övergrepp och då är det väldigt svårt med närhet i början. Men sedan när man märker hur barnen närmar sig oss i soffan på kvällen på ett sätt som är okej, då känns det fint.
- Dessutom är det väldigt utvecklande, jag har lärt mig väldigt mycket. Många av våra vuxna barn kommer tillbaka då och då efter att de flyttat hemifrån. De har liksom sytt fast en egen navelsträng och det tycker vi är skönt.