Tredjeklassarna Hugo Ekberg och Ebba Persson är trivselledare på Lidhemsskolan. Det betyder att de är med och ordnar rastaktiviteter, och ser till att alla har någon att leka med. "Det känns viktigt och roligt", tycker de.
Positiva trender
Vi förväntade oss kanske att få svar om naturvetenskap, lärartäthet eller nationella prov.
Men nej, det går faktiskt inte, menar hon. Mer om det i en separat artikel.
Istället är det tre mjuka frågor som hon lyfter fram, som en positiv utveckling inom grundskolan i Västervik. Den första frågan handlar om rasterna som steg för steg blivit allt mer pedagogiskt uppstyrda.
Vuxna är inte längre det som lite hårdraget kan beskrivas som "patrullerande rastvakter". Eleverna är inte längre lämnade åt sin egen påhittighet. Istället sker en blandning av vuxenstyrda och elevstyrda aktiviteter. Exempelvis rastboden på Marieborgsskolan där elever ansvarar för utlåning av material, eller på Lidhemsskolan där man visserligen har så många som fem-sex vuxna ute på rasterna, men att de låter eleverna leda aktiviteterna.
Den höjda rastambitionen gäller generellt i kommunen.
– Ett större utbud på rasterna innebär att det blir mindre konflikter när eleverna kommer in. De har haft kul, har fått röra på sig och har mer ork till lektionen, säger Myhrén.
I bakgrunden finns ett statsbidrag på 3,4 miljoner för tio år sedan som gav förändringen fart.
Det andra exemplet hon lyfter fram är elevernas delaktighet i undervisningen. Inte sett till målet, men hur man ska ta sig dit. Den internationella mätningen ICCS visade nyligen att svenska elever är näst bäst i världen när det kommer till kunskap om demokrati och samhällsfrågor. Ett engagemang som hon menar smittar av sig även inom skolans väggar.
– Demokratiuppdraget pratar vi ofta om i rektorsgruppen. Våra elever är duktiga på det, de vill vara med i processerna och är ofta väldigt allmänbildade i demokratiska värden.
– Det är jätteviktigt att vi fortsätter med det öppna klassrumsklimatet, och är dialogiska med våra elever. Att vi lyssnar på dem. Och om vi jobbar systematiskt med det över tid kommer det förhoppningsvis också synas i mätningar.
Det tredje rör elevhälsan, som Myhrén menar idag har en större bredd än för 10-20-30 år sedan, och jobbar mer förebyggande. Hon beskriver hur ett kluster av professioner i form av rektor, kurator, skolsköterska, skolpsykolog och i vissa fall socialpedagog följer elevernas utveckling tillsammans med lärarna.
Rollerna har funnits tidigare också, men de var i mindre utsträckning involverade i elevernas mående och hur det påverkar skolgången.
Mentorerna är också viktiga i detta. På Ellen Key har man valt att ha fyra heltidsanställda mentorer som tar alla elev- och föräldrakontakter, och som gör att ämneslärarna kan undervisa mer. En lösning som dock kräver en skola av Ellen Keys storlek, menar hon.
Den röda tråden handlar enligt Ewa Myhrén om att skolan ställer om från att fokusera på ett mål, till att fokusera på processen.
Ett skifte pågår där den auktoritära katederundervisningen byts mot ett tänk där de vuxna följer eleverna längs vägen, istället för att peka ut vart de ska gå.
– Vi utbildar för en annan framtid än när man skulle vidare och jobba i industrin med ett i förväg bestämt arbete. Världen har förändrats, vi behöver fostra en annan grupp världsmedborgare.
En inte helt okomplicerad förändring.
– Tidigare var skolan mer fredad. Man hade sitt uppdrag, alla litade på att de gjorde sitt uppdrag. Och skolan gjorde som den alltid hade gjort utan inblandning från olika aktörer.
Noélie Rovira, Ebba Persson, Arvid Stjernberg, Hugo Ekberg, Annie Johansson, Alira Sinai, Siri Alinder och Alma Chronéer har blivit framröstade av de andra eleverna till att vara trivselledare.