"Det går att göra stor skillnad"

Svante Bäck har varit psykiatrichef i Västervik under 25 års tid. Hans titel är chef för psykiatrin i norra länet.Han kom hit från Stockholm 1975 som AT-läkare och blev sedan psykiater och chef för psykiatrin.Under årens lopp har det hänt mycket inom den psykiatriska vården. Dåvarande Norra sjukhuset i Västervik hade länge varit en del av Västerviks identitet i omvärlden, men successivt avvecklades plats efter plats på det gamla mentalsjukhuset.Slutenvården fick nya lokaler på Västerviks sjukhus och den rättpsykiatriska öppenvården placerades i mitten på 90-talet på Reimersholm, i det område som nu kallas Gertrudsvik, men som förr tillhörde Norra sjukhuset.- En av de bra sakerna i neddragningen är att vi fick till den här öppna avdelningen, som förbereder mycket bättre på livet utanför, säger Svante Bäck.Han säger att det var en blandning av intuition och lite tur att det blev så bra på Reimersholm, som har ovanligt lite bekymmer med avvikelser, bråk och skadegörelse.Något som Svante Bäck återkommer till under vårt samtal är vikten av att förbereda patienterna inom rättspsykiatrin på livet utanför.Hur lång tid det tar, är helt individuellt. Det beror på hur patienten mår.Svante Bäck möter ibland en gammal syn på psykiatrin som något hopplöst, där patienterna är konstiga och det finns inget man kan göra åt hur det är. Det håller han inte med om.- Det går att göra stor skillnad.Både inom sjukvården och psykiatrin är det ofta så att man bara kan lindra och dämpa besvären, inte bota. Men det finns många som har fått påtaglig hjälp.I dag får patienterna ofta en blandning av tabletter och samtal, men hur den blandningen ser ut, varierar förstås från person till person.Under Svante Bäcks tid som psykiatrichef har det blivit avsevärt mindre slutenvård, kortare vårdtider och bättre öppenvård.På senare år har också synen förändrats, när det gäller hur man ska angripa svåra trauman i patienternas barndom.Förr trodde man att det skulle vara bra för patienten om allt kom fram i ljuset, men det synsättet försvinner mer och mer.- För min speciella patientgrupp, personer med uppväxttrauma, är det tydligt att man inte ska närma sig elden, säger Svante Bäck.Han har själv märkt hur det kan göra för patienten.- Då är man tillbaks på ruta ett igen.Patienten blir återigen ett hjälplöst barn. - Då kan man faktiskt göra patienten sämre, fast med en god avsikt, säger Svante Bäck.I stället försöker han ge personen överblick över det som hänt, visa att han tror på det han får höra, och - inte minst viktigt - få sin patient att inse att det inte var hans eller hennes fel.Det kan kännas skönt att höra att det är normalt att reagera som man gör, om man har varit utsatt för misshandel, inlåsning, övergrepp och tortyr.Samtidigt vill Svante Bäck visa på att det finns en väg tillbaka. Patienten får, tillsammans med sin behandlare, komma på knep att ta till när paniken slår till. Det gäller att hitta sätt att bryta tidsresan. Men det måste man tänka ut i lugn och ro. Innan. Musik, joggingturer, sudoku och korsord är exempel på sådant som kan fungera.Grodorna då, var kommer de in i bilden? Jo, de används när patienten berättar om sådant som har hänt. Det blir betydligt lättare att tala om svåra saker, när grodorna kan få vara olika personer.- Jag fick dem av en patient för fem år sedan. Jag sa "vad ska jag ha dem till?". Hon sa "det kommer du nog på". Och det gjorde jag, säger Svante Bäck.

"Det går att göra stor skillnad"

Tio små gröna grodor och en vildsint stirrande plastdinosaurie står på bordet i Svante Bäcks arbetsrum på psykklinken i Västervik. Det är inga vanliga leksaker, utan en hjälp för patienter att bearbeta svåra upplevelser.