"Det ska gå bra, det har jag bestämt"

Monique Johansson i Västervik har tack vare sin attityd klarat sig igenom en cancersjukdom. Hennes recept är öppenhet, att prata med andra om sin cancer, och tanken att "oro gör ingen nytta, jag kan lika gärna vara glad och ha roligt den tid jag har".
Det har påskyndat hennes tillfrisknande och gett henne och hennes anhöriga och vänner styrka.

För nio år sedan fick Monique Johansson problem med sin hörsel. Hon hörde allt sämre och blev tröttare och tröttare. Läkare som hon besökte hittade ingen orsak. Till slut, efter ett och ett halvt år och gradvis försämring, fick hon diagnosen cancer. Hon hade en epifarynxtumör inne i huvudet, på höger sida.
- Den var elakartad, berättar hon. Men en sådan tumör växer långsamt, som tur är.
Hos läkaren på Västerviks sjukhus fick hon veta att det inte gick att operera och hon bad då om att få komma till universitetssjukhuset i Linköping.
- Där sa de att det fanns 50 procents chans att det skulle gå bra med en operation. Då tänkte jag "om ni fixar det så fixar jag resten". Jag bestämde mig för att det skulle gå bra.

Hon fick veta att hon troligen skulle bli döv eftersom de tvingades skära av hörselnerven. I dag har Monique hörselapparat.
Operationen tog 17 timmar och hennes man Ingemar var med henne in i det sista, och vid uppvaknandet.
- Hans stöd och beröring är oerhört viktigt för mig. Tillfrisknandet gick fort. Efter två veckor var jag hemma i mitt hus igen, fast det skulle tagit fem veckor.
Som kompensation för feldiagnosen i början av hennes sjukdomstid bjöd landstinget henne på två veckors vistelse hos antroposoferna i Järna. De två veckorna har också haft stor betydelse för hennes hantering av sin sjukdom.
- Det var som att bli förd tillbaka till moderlivet, säger hon och menar att det är svårt att förklara vad det innebär att vistas där.
- Tystnaden och naturen är läkande krafter, det är väldigt rogivande där. Man talar inte om sina sjukdomar utan om andra saker. Vi lyssnade på musik, målade, dansade och badade. Som patient blir man lyft av hela omgivningen hos antroposoferna.
Tiden i Järna menar hon bidrog till hennes tillfrisknande.
- Det stärkte mig i det jag redan visste och hade bestämt mig för. Jag skulle klara det.

Monique menar att det som hjälpt henne mest är att hon pratar om sin sjukdom, att hon hela tiden varit öppen om det.
- Jag vill prata om det. Alla andra vill inte det, det väcker ångest och oro och man kanske plötsligt får bråttom iväg om jag säger att jag fått cancer. Men för läkningen har det haft stor betydelse. Jag har blivit vän med min cancer, det blir inte så stort och konstigt då.
- Jag har inte tänkt att dö av det här. Jag satsar på att vara frisk.
I sex år efter att hon fått sin diagnos och behandling gick hon på efterkontroll, men inga nya spår av cancer syntes. Hon åt medicin i sju år men slutade för en tid sedan. I dag har hon ingen känsel i högra ansiktshalvan och beskriver det som om hon går med ständig bedövning.

I februari i år blev hon täppt i näsan och trodde att hon fått bihåleinflammation. När läkaren sa att "det är någonting här inne" tänkte hon genast att det var cancer igen.
- Jag visste det.
Men nästa dag flög hon till Tunisien med maken för en två veckors semester. Efter hemkomsten tog hon prover som visade att det var cancer igen, en likadan tumör på samma plats. Om två veckor påbörjar hon en strålbehandling i Linköping.
- Det ska gå bra, det har jag bestämt. Jag satsar på att bli 150 år och vara frisk hela tiden, säger Monique.
- Visst har jag ont i huvudet och jag känner mig lite illamående ibland. Men jag känner mig ovanligt frisk för att sjuk.
Hennes recept är: inga negativa tankar. Hon oroar sig inte utan ser framtiden an med tillförsikt, trots sin situation.
- Varför ska jag oroa mig? Det hjälper ju inte och jag kan inte påverka något till det bättre med det. Den tid jag har att leva, den kan jag lika gärna se till att ha roligt.

Att få ett cancerbesked är för många människor detsamma som en dödsdom. Ändå går många cancerformer att bota.
- Monique har tagit bort dödsskallestämpeln från cancer, säger hennes väninna Marita Johansson.
- Jag har aldrig mött någon som handskats med cancer på det här sättet. Nu när Monique blev sjuk igen har sjukdomen blivit mer en del av henne, det har kommit närmare.
- Det vore bra om fler vore som du, säger Marita till Monique.

Monique menar att det viktiga är att inte lägga locket på och behålla all sin oro inom sig, utan tala med andra om det.
I sitt arbete som övervakare och stödperson för missbrukare har hon lärt sig sinnesrobönen. Den är hennes vägledning och speglar hennes livsfilosofi.

"Det ska gå bra, det har jag bestämt"

Tron och viljan kan försätta berg, det vet vi. Men just när tron och viljan behövs som bäst kan den vara långt borta och oro och ångest tar över. Monique Johansson vill med sin berättelse vara ett stöd för dem som också drabbats av cancer.