"Det var inlåsning utan vård"

Göran Johansson är kritisk till den svenska rättspsykiatriska vården.

Göran Johansson dömdes 1996 till sluten rättpsykiatrisk vård, dock inte efter ett våldsbrott. Efter fyra och ett halvt år i slutenvården är han mycket kritisk till den vård han fick.

Göran Johansson dömdes 1996 till sluten rättpsykiatrisk vård, dock inte efter ett våldsbrott. Efter fyra och ett halvt år i slutenvården är han mycket kritisk till den vård han fick.

Foto:

Västervik2005-03-26 00:25
Göran Johansson är en av de 370 personer som 1996 berövades sin frihet efter att ha dömts till sluten rättspsykiatrisk vård. Hans brott var inte våldsrelaterat.
Innan domen föll 1996 gjordes en utredning på Malmö Östra Sjukhus. Sedan vistades han på rättspsykiatrisk avdelning i Växjö en tid, senare i Sundsvall och slutligen i Lund, där han bor.
Det tog ett och ett halvt år att få rätt diagnos: aspergers syndrom/högfungerande autism.

Våren 2001 blev han utskriven, efter fyra och ett halvt år. I dag är han fortfarande mycket kritisk till den vård han fick på de tre sjukhusen.
- Det som personalen kallade för vård innebar i samtliga fall utdelning av medicin. Och det saknas medicin mot autism. Vi patienter tyckte själva att det var inlåsning utan vård.
- På undersökningsavdelningen på Malmö Östra Sjukhus fanns en i den ordinarie personalen som försökte prata med oss patienter på ett normalt sätt, nämligen städerskan. På övriga platser var det bara tillfällig personal som försökte prata med oss intagna på ett normalt sätt.
Vad tyckte du var svårast?
- Svårast var att man som patient var rättslös. Exempelvis kunde personalen skriva vad som helst i journalen, och sedan antogs det vara sant.
Vad var bra?
- Att påstå att något var bra skulle vara att göra våld på språket. Lyckligtvis var mina medpatienter dock trevligare än personalen. Så jag sov lugnt även när jag delade dubbelrum med någon av mördarna.

Vilken hjälp och vård skulle du velat haft i stället?
- Det var frustration över långvarig arbetslöshet som fick mig dömd, så man borde ha satsat på att få ut mig i arbetslivet. Men initiativ från patienter uppskattades inte, så mitt landsting kastade ut sju miljoner kronor på att få mig förtidspensionerad. Sedan har min kommun offrat hundratusentals kronor på att förhindra att jag återinträder på arbetsmarknaden trots att jag är fullt arbetsför.
I dag är han förtidspensionerad men har återupptagit sin forskning vid Lunds universitet. Hans specialområde är astronomiska fenomen som observerades för några tusen år sedan.
Sedan 2002 är han aktiv i RSMH Lund. Med uppdrag i styrelsen, ansvar för hemsidan och e-posten, och deltar ibland i föreningens radiosändningar.
Göran är min yngste bror.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om