"Det värsta av allt var ensamheten"

- Det värsta av allt var ensamheten. Den ekande ensamheten som tog i från mig mänskligheten. Det var först när jag kom till Linköping som jag blev människa, säger Emil Åkerö från Västervik. Han är nu 23 år och jobbar som informatör för RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning, i Linköping. För två år sedan gav han ut sin debutroman Noel som handlar om att växa upp som homosexuell i en småstad där jantelagen härskar och minsta avvikelse bemöts med hån. Något som Emil själv känner till alltför väl. - Att vara gay i Västervik var rent ut sagt ett helvete, berättar Emil. - Att bära på en sådan hemlighet utan att kunna prata med någon var plågsamt och oerhört ensamt. Jag önskar att jag hade känt någon i min ålder som var i samma situation, som en bekräftelse på att jag inte var lika ensam och onormal som jag kände mig. 22-åriga Anna (som egentligen heter någonting annat) gick på högstadiet i Gamleby och saknade också hon stöd när hon behövde det som mest. Hon kände sig frustrerad och blev i brist på hjälp självdestruktiv och gick in i svåra depressioner. - Det var synd att det inte fanns en mentor som kunde hjälpa mig att reda ut de tankar och känslor som uppstod när jag kände mig så fel, berättar hon.Det var först när Anna började på gymnasiet och träffade en homosexuell kille som hon lyckades samla mod nog till sig att komma ut och stå för den hon är. - Till slut visste alla på gymnasiet att jag var lesbisk och visst hördes det tissel och tassel men det brydde jag mig inte om. Det var som om jag förberedde mig på högstadiet och på gymnasiet orkade jag inte längre låtsas vara någon jag inte är.Däremot tog det lite längre tid för Anna att vara öppen inför sina föräldrar. Hon kommer från en konservativ kristen familj, där homosexualitet upplevdes som både skamligt och syndigt. Men efter att ha träffat sin flickvän under tredje året på gymnasiet blev det alltför uppenbart och hemligheten sprack. - Min mamma konfronterade mig efter att min flickvän hade sovit över och jag bestämde mig för att säga som det var. Det var oerhört svårt och känslosamt, men de tog det förvånansvärt bra och var glada över att jag äntligen var lycklig. För lycka var svår att finna för både Anna och Emil - speciellt under högstadietiden. - Det var under den tiden som folk skrev hatord på mitt skåp och jag "överhörde" småkommentarer i fikarummen. Det var småkommentarerna som satte sig som värst i själen och som spred homofobi i skolkorridorerna som pollenfrön en blåsig vårdag, säger Emil. Både Emil och Anna menar att det lider brist på information och stöd för tonåringar som avviker från den heterosexuella normen. - Den enda information vi fick från våra lärare var att det var "helt ok" att attraheras av en person av samma kön, minns Emil. - Mer än så sades inte under mina tre år på högstadiet, inte undra på att jag kände mig konstig. Efter fyra år tillsammans ska nu Anna flytta i hop med sin flickvän i Kalmar. Där är möjligheterna att träffa andra i liknande situation betydligt större än i Västervik. Men trots att hon själv är på väg bort så önskar hon att Västervik ska utvecklas i samma riktning som de större städerna. - Västervik behöver ett café eller liknande där homosexuella och bisexuella kan träffas och prata och stötta varandra om så skulle behövas. Det behöver ju inte vara utmärkande för oss men bara så att vi vet att det finns en plats att gå till där vi kan vara oss själva. Det skulle ha underlättat när jag växte upp.

"Det värsta av allt var ensamheten"

Homosexualitet Att vara tonåring är inte lätt. Att vara homosexuell tonåring i en småstad är ännu värre. Efter förra veckans pridefestival tog VT kontakt med två ungdomar som vet hur det är att växa upp som homosexuell i en småstad som Västervik.