I dag kan Kim ångra att hon kämpade så hårt för att få sina äldre barn att gå till skolan.
"De behöver bara lite motivation – säg till på skarpen".
"Ni har det nog för mysigt hemma. Låt dem inte få spela dataspel så löser det sig säkert! "
Kommentarer i den stilen har inte varit ovanliga genom åren. Kim upplever att både skolan och omgivningen ofta skuldbelagt föräldrarna för att deras barn inte går i skolan – trots att de gjort allt som stått i deras makt för att hjälpa sitt barn.
Hur är det att få höra sådant?
– Fruktansvärt. Men de sista åren har jag fått nog, jag tar det inte längre. Det man behöver är i stället att folk lyssnar, försöker förstå, och läser på.
Kim är förälder till flera barn som i perioder inte kunnat gå i skolan. För äldsta dottern Klara märktes problemen redan på mellanstadiet. Hon hade ofta fysiska symtom. Magsmärtor, illamående och huvudvärk. I början av högstadiet mådde hon så dåligt att hon ofta var hemma. I åttan kraschade hon helt, och det blev omöjligt att få henne till skolan över huvud taget.
– Vi försökte övertala henne varje morgon, och även senare på dagen; "men efter lunch kanske det går?". Det var en enorm press med anmälningar till socialtjänsten. De erbjöd hjälp att få henne till skolan, och även hjälp hemma. Det tog lång tid för oss att förstå att det inte var vårt fel, eller Klaras fel. Det var skolmiljön som inte fungerade för henne, berättar Kim.
Klaras föräldrar började misstänka en npf-diagnos och när de började läsa på om flickor och autism föll alla pusselbitar på plats. Stresskänsligheten, åksjukan, selektivt ätande, svårigheten för att vara i stora grupper, och så vidare – allt stämde in på Klara. Hon utreddes och fick en diagnos.
Samtidigt tog många års press ut sitt pris. Klara blev livshotande sjuk, självmordsbenägen. Kim fick börja arbeta hemifrån och ändra hela sin arbetssituation för att kunna vara hemma och ta hand om Klara.
Skolan gjorde enligt Kim några "halvhjärtade försök" till anpassningar – men dottern kom aldrig tillbaka till högstadieskolan.
– De tjatade om gymnasievalet, om hur viktigt det var att komma in på gymnasiet. Som att det inte var så att hon tänkte på det. Det var ju det enda hon tänkte på...
Kim fortsätter;
– Hon ville ju, och hade lätt för att lära. Vi försökte få till distansundervisning, men det gick inte, vi fick inte för rektorn. I en anmälan som skolan gjorde till socialen skrev de att "det sociala är viktigt, hon behöver social träning". Men senare blev Klara sjukskriven av BUP och i sjukskrivningen stod det att hon behövde komma bort från just det som skolan ville att hon skulle utsättas för.
Kim fick börja jobba hemifrån för att kunna vara hemma med sin dotter, som blev allvarligt sjuk.
Några år senare har Klara lyckats komma in på en folkhögskoleutbildning – trots att hon alltså aldrig läste klart grundskolan.
– Hon slutade ju inte lära sig saker för att hon slutade skolan. Hela världens kunskap finns i våra datorer. Får man bara utrymme att inte vilja dö, då kan lärlusten komma tillbaka.
Men det är fortfarande är tufft. Klara har ärr i själen efter de tuffa åren i skolan och även återkommande fysiska symtom.
– Det är lite ironiskt, tidigare fokuserade läkarna bara på de fysiska symtomen och nu, när hon har en diagnos, förklarar de alla fysiska symtomen med att "det är psykiskt"...
Kim har också ett yngre barn som just nu kämpar med skolan. Idag är attityden från många i skolans värld annorlunda, bättre, upplever hon. Rektorn på barnets nya skola har enligt Kim varit fantastisk – med en stor förståelse och lyhördhet för barnets behov.
– För oss har det varit livsavgörande. Första terminen i tvåan var hen inte i skolan alls, det tog tvärstopp. Efter det har vi haft en långsam försiktig inskolning med specialpedagog. Rektorn gav specialpedagogen fria händer och de resurser som behövs. Det är en fantastiskt duktig socialpedagog.
Känner du dig hoppfull inför framtiden?
– Vi tar en dag i taget. Just nu kan jag slappna av lite eftersom det funkat jättebra veckan efter jul (vi intervjuar henne i januari, reds anm). Jag är inte orolig för hur hen ska klara sig i framtiden – hen är intelligent och har lätt att lära. Men jag hoppas att hen får må bra de här åren som hen måste gå i skolan.
Vilka råd skulle du ge andra som kämpar med att få sina barn till skolan?
– Lyssna på barnet. Tro på vad de säger. Läs på, säg inte bara "jo men alla måste gå till skolan, du har ju massa kompisar där, det blir roligt". Flagga för skolan om att det är något som inte stämmer och att vi måste ta reda på vad det är. Lyssna, försökt nysta i det, sätt er ner med skolan och prata. Ju tidigare insatser, desto större chans att det kan vända snabbt.
Kim är samtidigt kritisk till att skolan fortfarande behandlar varje barn med problematisk skolnärvaro som ett enskilt problem. I stället borde man titta på strukturella orsaker till att fler och fler barn slås ut och blir så kallade "hemmakämpare", menar hon. Kim kan själv ångra enormt att hon försökte tvinga sina äldre barn till skolan när de uppenbart mådde dåligt där.
– Stora tjejen skulle ha "social träning". Men det kan vara traumatiserande om man är autist. Att tvingas vara i en miljö där man mår dåligt, där det är höga ljud, starka intryck och många människor – det är inte alls någon bra lärmiljö. För vem är det ens det?
Klara och Kim heter egentligen något annat.