Vård i livets slutskede kallas för palliativ vård. Det handlar om att den sjuke ska få möjlighet att må så bra det går under den tid som är kvar i livet, att försöka ha kvar så mycket livskvalitet som möjligt.
– En del i det är att ha kunskap i att bland annat kunna lindra smärta, oro och ångest, säger Ylva Åselius, konsultsjuksköterska i PRIVO, Palliativa rådgivningsteamet i Norra Kalmar län.
På Västerviks sjukhus finns det för närvarande inte någon särskild palliativ enhet för patienter som är i slutskedet av livet, där patienterna ska kunna få en individanpassad vård.
– Våra läkare och sjuksköterskor är duktiga och engagerade i att vårda våra svårt sjuka patienter utefter de resurser de har, men det finns mer att önska. Personalen kan ibland känna sig otillräckliga då tiden ofta inte finns för de svårt sjuka patienterna, men de gör alltid sitt bästa och är alltid öppna för att förbättra omvårdnaden för våra svårt sjuka, säger Ylva Åselius.
Idag kan det hända att patienten kommer till akutvårdsavdelningen, vilket inte alltid är rätt miljö för en patient som inte har lång tid kvar. Det är mycket annat som händer på en sådan avdelning som kan upplevas som stressande för den svårt sjuka patienten.
– Önskvärt vore en palliativ vårdenhet, om det skulle behövas palliativa insatser till exempel att få smärtlindring för svåra smärtor eller om patienten måste genomgå en lindrande operation.
Anhöriga har också behov av stöd och hjälp. Det är väldigt svårt att acceptera att ens nära kommer att dö och man vill göra allt för att livet ska fortsätta. Här har vårdpersonalen ett stort ansvar som kräver kunskap och erfarenhet.
Bertil Axelsson, docent i palliativ medicin Umeå universitet, var under onsdagen och föreläste för nära hundra läkare och över hundra sjuksköterskor på Västerviks sjukhus. Axelsson berättade utifrån evidensbaserad forskning om symtomlindring vid obotlig sjukdom och hur sjukvården kan bli bättre på att minska lidande.
– Det viktiga är att inse att maximal behandling inte alltid är det bästa, utan att det är det optimala som ibland kan vara tillräckligt. Det är en pedagogisk utmaning för den ansvariga läkaren att berätta för patienter och anhöriga vad det är som händer i kroppen.