En bok om gamla järnvägare
Arbetar man som järnvägare då är man järnvägare hela livet. Inte alla, men för många är det så. Intresset för tåg och järnvägar lever kvar, och fascinerar länge efteråt.
Godsarbete. Det ser ut att vara en sommarförmiddag här på Västerviks station, troligen på 50-talet. Längst fram står Birger Ekelid, en av dem som står för många av bilderna i boken. Han började som biljettpojke i tonåren och blev sedan kvar som järnvägare. Bakom honom står Sven Jonsson i Almvik och en person som heter Edmark. Foto: Ur Birger Ekelids samling, från boken.
Foto: Fotograf saknas!
Boken heter "Minnenas spår" och har alldeles nyligen kommit ut, på Stenvalls förlag.
Stig Svallhammar, med flera järnvägsböcker bakom sig, är huvudförfattare. Men Bertil Thylander har gjort en stor del av förarbetet. Utan hans arbete hade boken inte alls kunnat ges ut.
- Jag har letat rätt på gamla järnvägare och hittat många som ville vara med och berätta, säger han. Eftersom jag var fackligt aktiv och satt i styrelsen så kommer jag ihåg många av dem.
Dessutom har boken många bilder, de flesta tagna av Bertil Thylander.
- Kameran hade jag alltid med mig när jag arbetade. Det blev massor av bilder med tiden.
Många bilder kommer också från Birger Ekelid, Karl-Erhard Liew, Wilhelm Häggström och andra. Att boken är så rik på bilder från arbetet vid järnvägen gör den extra intressant.
Men boken är också fylld av berättelser, i högsta grad personliga. De båda författarna har haft en grupp informanter som de intervjuat under en lång tid.
- Vi började förbereda det här väldigt tidigt och 1999 började vi arbeta på allvar med att intervjua, berättar Bertil. De kom hem till mig och vi satt och pratade och ju mer man pratar ju mer minns man.
- Folk berättar så många historier, bara man kommer igång. Kommer det järnvägare ihop då dröjer det inte mer än fem minuter så börjar man prata järnväg.
Intervjuerna har kompletterats med arkivsökning och boken är fylld av fakta. Den är en riktig skatt för den som till exempel vill släktforska och har en anförvant som arbetat vid NVHJ.
Bertil Thylander kom till Västervik 1950, efter flera år som reservare. Han kom då från västkusten och hade bland annat kört på den nu sedan länge nedlagda Pyttebanan mellan Limmared och Falkenberg. Den kallades så för att det var smalspår.
Som fast anställd på SJ men i reserven ingick att han fick rycka ut och arbeta där det behövdes folk. Till exempel att köra ett tåg från Alvesta till Kalmar en julafton, direkt efter ett annat arbetspass. På 40-talet var det ont om folk och många fick arbeta mycket.
I boken är de krävande arbetsförhållandena något som kommer igen i många berättelser. Som SJ-anställd gällde att arbeta när det behövdes och många arbetade 10-12 timmar per dag eller mer i långa perioder, och helg som vardag. Övertidsersättningen var liten eller ingen alls.
- Man var egentligen i tjänst dygnet runt.
Järnvägen hade en utpräglad hierarkisk organisation med tydliga gränser mellan olika kategorier anställda och olika nivåer. Berättelserna vittnar om ett starkt klassamhälle, vilket lönegradsplaceringarna och titulaturen starkt bidrog till. Ända in på 50- och 60-talet var det inte kutym att säga du till en överordnad utan "stationsinspektör Johansson" eller "lokmästare Svensson".
Den som inte skötte sig utan var försumlig eller kanske uppstudsig mot chefen fick disciplinstraff; böter eller avdrag på lönen, och i värsta fall avsked.
Boken ger en i högsta grad levande bild av livet som järnvägare, från 1879 och fram till 1990-talet. Här finns massor av både allvarliga och roliga historier, om upptåg och skämt arbetskamrater emellan men också om svåra olyckor och andra problem i det för en del väldigt tunga arbetet.
När Bertil Thylander kom till Västervik var han rälsbussförare. Han sökte hit för att få en ordinarie tjänst och slippa hoppa in där det fanns behov. Sedan 1950 har han arbetat hela tiden på sträckan Norsholm/Linköping-Västervik-Hultsfred.
- Här i Västervik var det väldigt bra kamrater på järnvägen och väldigt trevlig stämning. Vad roligt vi hade!
- Det var som ett familjeföretag. Det fanns många anställda som kom från samma familj, far och son, bröder, eller man och hustru. Det var inte ovanligt att banvaktens fru också arbetade för järnvägen.
Järnvägen var först och främst männens järnväg vid den här tiden men det fanns kvinnor anställda. Ett kapitel i boken är ägnat enbart åt dessa. Av elva hållplatsvakter utmed banan 1950 var tio kvinnor.
Som mest hade NVHJ omkring 400 anställda på 50-talet. En stor del av dessa finns omnämnda i boken.
Så jobbar vi med nyheter