En kamp för församlingen

En äldre dam rycker till i kroppen innanför den halvöppna porten. Hon tar upp ena handen för munnen som om hon inte var beredd på att någon skulle knacka på. Bakom den lilla damen sträcker sig en lång gråvit matta fram genom rader av träbänkar och mot ett vitt altare. Lite längre ner i kyrkosalen står Maj-Britt och Sven Söderlund.- Ni måste bjuda redaktören på kaffe, säger Sven.- Vi har inget tyvärr, svarar Maj-Britt samtidigt som hon sveper med blicken in mot köket som ligger intill kyrkosalen. Sven försvinner ut ur kyrkan. Vi andra sätter oss ner under tavlan med budskapet "Herren är min herde mig skall intet fattas". Gun-Britt ser inte lika rädd ut längre när hon reser sig upp för att leta efter något att bjuda på i skåpen. 20 år har de kämpat sida vid sida för att hålla liv i församlingen. Maj-Britt och Gun-Britt. I dag är prövningen större än någonsin. - Det är bara jag och Gun-Britt här numera. Vi har två personer på hemmet med, men de orkar inte komma hit längre.- Men på 70-80-talen hade vi fullt där ute i bänkarna, berättar Gun-Britt. De berättar om den händelserika perioden och om viljan att få den enda frikyrkoförsamlingen i Lofthammar att leva vidare.- Vi vill att alla ska bli frälsta, säger Gun-Britt.- Men idag skäms folk för att ha en tro och det är emot oss, tillägger Maj-Britt.- Jag brukar köra med hallelujah när jag träffar folk i byn numera och de ropar hallelujah tillbaka, inflikar Sven som kommit tillbaka med sex kilo jordgubbar.Han ler och plirar med ögonen.- Det finns ett motstånd mot att säga hallelujah, så det är bra att det sprids på ett lättsamt vis, tillägger Maj-Britt och ler.Men Metodistkyrkan kan inte räkna med någon hjälp från sin huvudförsamling i sin kamp om att vinna nya medlemmar. För att få det måste vi vara 15 personer i församlingen förklarar de. - Förr när vi var flera hade vi världens planer. Det skulle bli altan utanför och mycket mera. Om allt det hade hänt, så hade de inte sett ut som det gör idag, säger Maj-Britt. - Så här kan det inte se ut säger nog folk när de går förbi här, menar Gun-Britt.- Folk verkar ju bry sig om oss och vad som händer här, men de kommer inte hit, tillägger Maj-Britt.De resonerar om att det kanske behövs personer och präster som kan dra mer folk.- Ni hade ju en präst här för ett par år sedan. Men han pratade så länge så folket svimmade i raderna här ute, inflikar Sven.- Så farligt var det väl inte, men nu är den prästen hos Ekman i Uppsala, säger Maj-Britt.- Men han fixade pannrummet i alla fall, tillägger Sven och ler brett.- Det kanske dyker upp några nya personer någonstans ifrån efter det här reportaget, menar Maj-Britt.- De här damerna har ju skickat pengar till Afrika tidigare, men nu skulle någon från Afrika komma hit och sjunga och predika istället. Det skulle dra folk.Som en start på en slags nystart har damerna kallat på Åke Persson och hans sångare. - De fyllde alltid kyrkan förr i tiden med sina sånger. Så på söndag eftermiddag ska vi ta ut högtalarna på kyrkbacken och sedan ska vi ha en gudstjänst efter det. Vi kommer även ha ett par gudstjänster till i sommar, säger Gun-Britt.På frågan hur länge till de orkar kämpa svarar de: - Vi har bestämmanderätten för församlingen och väljer själva när vi lägger ner. Vi väntar och står ut tills något händer. Så länge vi finns, så kämpar vi på.

En kamp för församlingen

En storsatsning växte igen, en präst pratade bort folket och medlemmarna minskade till det minimala. Trots det är det en tapper trio VT:s utsände möter i öppenhjärtlig intervju om; vad som kan rädda församlingen, ett starkt motstånd, en sommarsatsning och snacket på byn.