En resa i guldets rike
Bara några timmar upp i bergen från det pulserande Rio de Janeiro ligger en rad vackra kolonialstäder som var bland de rikaste i världen under guldruschen på 1700-talet. När guldet tog slut stannade tiden.
Guldstad. Under guldruschen på 1700-talet var Ouro Preto en tid världens rikaste stad. I dag är staden inte lika förmögen, däremot bjuder den både på en tidsresa och många branta backar.
Foto: Fotograf saknas!
På knappt hundra år utvanns runt 500 ton guld ur trånga schakt. De som blev rika satsade till stor del sina pengar på lyxkonsumtion och skrytbyggen. En unik, extra mullig brasiliansk barockstil växte fram - i Ouro Preto bevarad i ibland annat 13 pampiga kyrkor, som tillsammans med andra välbevarade, vitputsade 1700-talshus i dag skyddas på Unescos världsarvslista.
Den viktigaste kyrkoarkitekten hette O Aleijadinho, "Den lilla krymplingen", ett namn han fick då han drabbats av lepra. Den mest spektakulära av hans kyrkor i Ouro Preto är Sao Francisco de Assis. Men inte bara hans exteriör imponerar utan också de utsökta träskulpturerna och ljusa takmålningarna av Mestre Athayde.
Stan klänger på djungelgröna kullar med branta stenlagda gator. Vart vi än ska så får vi en rejäl dos motion och imponeras av tidsresan tillbaka till 1700-talet. I gruvarbetarlängorna bor i dag studenter - många pluggar till gruvingenjörer. Alla unga gör att det finns gott om livliga barer och kaféer att pausa på när backarna suger musten ur benen.
En kort bussresa från Ouro Preto ligger den pittoreska staden Mariana, där gruvdriften fortfarande pågår. Det gör den dock inte i Passagemgruvan, i stadens utkant, öppnad 1719. Vi far ner i det 400 meter djupa gruvhålet med en hiskelig fart i en liten järnvägsvagn som bara bromsas av en tunn vajer - precis som när brytningen pågick.
Där nere väntar över en mil gruvgångar, många vattenfyllda och andra med alldeles för höga halter giftig gas. Här finns också en staty av gruvarbetarnas skyddshelgon Santa Barbara. Fortfarande lägger någon dit små offergåvor, för säkerhets skull ...
- Här fick man 30 gram guld per ton sten när brytningen började och 4 gram när den upphörde 1985. Totalt blev det 35 ton, berättar vår portugisisktalande guide, som själv slitit här nere.
Kampen för att göra Brasilien självständigt från Portugal inleddes i gruvstäderna, pådriven av kronans krav på en femtedel av allt guld. En av de främsta frihetshjältarna, Tiradentes, gav långt efter sin död namn åt en av de allra charmigaste av de gamla kolonialstäderna.
Bussen från den betydligt större men likaledes trevliga kolonialstaden Sao Joao del Rei, far fram på en väg som inte är mycket mer än en röd, dammig kostig med lerpölar efter en gårdagens regn. Tiradentes ligger bara 15 kilometer bort, men känns som en annan värld.
Här är det nära till allt. Stan (eller snarare byn) har nio gator, åtta kyrkor och ett femtiotal gallerier och konstnärsateljéer. Det som först tycks som en sömning, isolerad by där nästan alla hus har minst 300 år på nacken, lockar i själva verket massor av besökare. De kommer för att äta på bra restauranger, shoppa konsthantverk och promenera i den lantliga idyll som finns inpå knuten.
Congonhas do Campo, en stad mellan Ouro Preto och Sao Joao del Rei, är inte alls lika charmig. Men här finns pilgrimskyrkan Santuário de Bom Jesus de Matosinhos. En väldig trappa leder upp mot kyrkan på sin kulle med finfin utsikt. Väl uppe möts vi av de tolv apostlarna - skulpterade av Aleijadinho och ansedda som hans främsta verk.
Intill kyrkan finns en lokal där pilgrimer i 300 år tackat Gud för mirakel. Många har bara lämnat ett litet meddelande och ett foto på sig själva - andra stora oljemålningar, dokument eller proteser. Längs en vägg står vaxavgjutningar av kroppsdelar som helats.
På en nytagen bild tittar en treårig flicka allvarligt in i kameran. Läkarna har just förklarat henne frisk från den cancer som hotat att äta upp henne inifrån.
Så jobbar vi med nyheter