En skola i förändring?

Jag kan bara hålla med de båda senare herrarna i deras strävan att vi behöver arbeta för att förändra skolan i positiv riktning och nå till "Sveriges bästa skola". En hög målsättning kan kanske tyckas men definitivt ingen dålig sådan och "Sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna" är inte alls illa.Efter 15 års arbete i skolan, bland annat med undervisning i Bildämnet, men också med barn med svårigheter, anser jag mig ha en god insyn i skolarbetet trots att jag tillhört de omskrivna "icke behöriga". Jag är även, av somliga både i och utanför skolan, betraktad som "lite egen", "lite annorlunda" och dessa "somliga" anser sig gentemot mig behöva visa ett visst mått av tolerans och överseende. "Lite egen", "lite annorlunda" är den vanliga benämningen som s k "normala" använder på både barn och vuxna som inte "snällt och lydigt" bara låter sig fösas in i normalitetens smala fåra. I synnerhet när man inte tillhör normalitetsnormen baserad på könstillhörighet. Vem har mandat och befogenhet att bedöma sådant?Tänk, om vi istället är starka personligheter. Där personligheten är styrkan, inte orken. Den är, som hos alla, begränsad.Tänk, om det är just vi som har en hel del att tillföra ifråga om vad som behöver förändras i skolan, och hur, för att förbättra och nå önskade resultat.Tänk, om det är så att vi har lärt mycket av våra egna erfarenheter och därför kan ha en hel del att tillföra.Tänk, om vi haft förmåga att förvandla våra erfarenheter till något att använda i positiv riktning.Tänk, om vi just genom våra egna erfarenheter också begåvats med den förståelse och inlevelseförmåga som anses vara av stor betydelse i vårt samhälle, och det därför egentligen är vi som är toleranta och överseende i förhållande till de människor som har en snäv syn på vad intelligens är.Har du sett TV-filmen, Elina, som om jag inte fanns. Att låtsas att en person inte finns, vet du hur det påverkar självkänslan, självförtroendet - självbilden hos ett barn? Hos en vuxen? Jag vet, och säkert flera med mig. Vad har detta med skolan att göra? Väldigt mycket.Det har med EQ (emotionell intelligens eller känslomässig intelligens), social kompetens, värdegrund och förmågan att inhämta kunskap att göra. Så länge människor bortser från känslovärldens betydelse för utvecklingen så lär inte mycket förbättras i skolan.Här vill jag referera till boken Känslans intelligens av Daniel Goleman, professor i psykologi och vetenskapsjournalist. Han skriver bland annat "Vad kan vi göra för att hjälpa våra barn att kunna klara sig bättre i livet?"Boken är en handledning i hur man ska kunna förstå känslovärldens betydelse för den personliga utvecklingen och förmågan att klara sig i livet.Den bygger på vad modern hjärnforskning kunnat konstatera, sådant som tidigare inte kunnat beläggas vetenskapligt på grund av att de instrument som finns idag inte var uppfunna. Vi har under en längre tid fått rapporter om att, för många flickor, unga kvinnor mellan 15-24 år mår mycket dåligt och pojkar bryr sig inte om att lära i skolan. Hur det ser ut för flickor, unga kvinnor i vår kommun vet jag inte, men att för många pojkar inte lär sig vet jag.Jag skulle tro att alla är eniga om att flickors, unga kvinnors "må dåligt" handlar om känslovärlden, men att pojkar inte bryr sig om skolarbetet, kan det handla om deras känslovärld, eller?Den frågan överlämnar jag åt dig som läsare att fundera på och till herrarna Hjalmarsson, Brinkby, Axelsson.Vad gäller belastningen på skolans personal har jag tidigare skrivit om det.

En skola i förändring?

Även att jag nu slutat att arbeta i skolan, har nyligen gått i pension, och egentligen inte behöver bry mig kan jag inte låta bli att göra just det, bry mig. Skoldebatten i VT tycks i huvudsak vara en debatt mellan männen Harald Hjalmarsson, Jan-Peter Brinkby och Kenneth H Axelsson.