Inför ett 50-tal åhörare i Västerviks Gymnasiums miniaula drog Maria Andersson sitt livs berättelse, så här långt.
Det tog så många år av frustration, stökighet och missbruk innan hon äntligen fick veta varför hon inte var som alla andra: hon hade adhd.
I publiken i Västervik fanns bland annat elever och personal från förskolans och skolans värld, men också föräldrar.
Maria Andersson säger att hon genom sin egen berättelse vill få folk att förstå hur det kan bli så tokigt, fast man vill så väl.
Redan som liten hade hon en stark ambition att vara tyst och duktig och lyssna på fröken, men det gick bara inte. Samlingarna på dagis - för att inte tala om vilan - var en pina. Samma sak i klassrummet.
Fram växer bilden av en kul och energisk tjej som gillar att leka med andra, så länge hon får vara regissör och de andra gör som hon säger.
Det måste hända saker. Hon orkar inte sitta still och koncentrera sig någon längre stund, om det så är en teckning av en häst hon ska rita eller bara lyssna på vad fröken säger.
Och så den där ilskan utan vett och sans. Hon slog både sig själv och andra, bet, rev och nöp. Förstörde sina finaste leksaker.
Sen somnade hon.
När hon vaknade, glad och nöjd, och fick klart för sig vad hon hade gjort, vällde ångesten fram, ihop med skamkänslorna, och födde ett nytt utbrott.
Redan som tvååring kom Maria till sitt första fosterhem. Hon vet att de många gånger försökte, men så småningom tappade hon sin tillit till vuxna. Utskickad och ivägskickad.
Hon mådde dåligt, men blev inte tagen på allvar, eftersom hon ofta var så hoppig och glad.
Ändå minns hon med värme vuxna som lyssnade, berömde och förstod: fostermamman, vaktmästaren på skolan, fotbollstränaren och fröken. Bonden i granngården, där hon fick vara sig själv och studsa omkring i ladugården så mycket hon ville.
Som tonåring började Maria missbruka amfetamin. Hon blev lugn inombords av det. Först långt senare fick hon veta att adhd-medicinen Ritalin innehåller ett ämne som har likheter med amfetamin. Diagnosen adhd fick hon först när hon var i 30-årsåldern.
Till alla som möter barn med adhd vill hon lyfta fram vikten av att berömma, inte bara kritisera, och se till att barnet får stöd i skolan. Genom Bup, barn- och ungdomspsykiatrin, kan man få hjälp att göra en utredning.