Det var aldrig meningen att det skulle bli Västervik för Göran Blomé. Första delen av livet bodde och verkade han i Östergötland och tanken var att det var dit han skulle återvända, efter bara något år i Västervik. Men så blev det inte. Det var havet som lockade, havet och företagandet.
– När jag pratar med mina kompisar på andra sidan landskapsgränsen så skryter jag med att jag på fem minuter kan sitta i båten, på väg ut på havet, säger han.
Vi är på Svenssons ur och guld som butiken heter nu för tiden. Under intervjun ringer dörrklockan flitigt. Det går bra att driva butik och urmakeri i Västervik i dag.
– De första 20 åren var det tufft men det går bra nu, säger Göran med ett leende.
Företaget firar 100 år den första november i år. Det är ett av Västerviks äldsta. Från början hette det "Carl Nilsson" och sysslade med ur och optik. Då låg butiken längre ner på Storgatan, i den lokal där Öster och Asien trading i dag ligger. Där började så småningom Olle Svensson som lärling. Det var efter honom som Göran Blomé tog över Svenssons ur.
– Olle är borta nu men jag har fortfarande kontakt med hans familj. Han berättade ofta att det inte var helt lätt att arbeta som lärling för Carl Nilsson. Det var hårda lärlingsår på den tiden.
Göran började att läsa till programmerare efter grundskolan men märkte att han mest gillade mikromekaniken i datorvärlden, inte att programmera. Han sökte och kom in på urmakarskolan som låg i Borensberg. Han kände direkt att han hittat rätt.
– Pappa var verktygsmakare och kunde putsa på samma tre centimeter stål i veckor. Jag tror att jag ärvt lite av den envisheten och noggrannheten.
– Att kunna tillverka något med 0,05 millimeters precision är fantastiskt, det är riktigt häftigt. Det handlar också om att aldrig ge upp.
– Jag kan hålla på lite tills jag blir halvt galen. Men det enda som får mig att ge upp är om kunden vill det, det kan bli dyrt.
Göran började att jobba i Söderköping och kom senare till Norrköping och Sven-Åke Nilssons urhandel.
– Så fick vi nys om den här butiken 1982. Sven-Åke hade nog tänkt att jag skulle ta över hans verksamhet en dag och skickade mig hit efter köpet för att lära mig företagandet. Och så skulle jag komma tillbaka men jag återvände aldrig, jag fastnade i Västervik.
Göran och hustrun köpte företaget 1983. Inte vid rätt tidpunkt kan han så här efteråt konstatera.
– I mitten av 80-talet blev det kärvt, billiga digitala klockor svämmade in från Kina och mekaniska ur var inget gemene man satsade på. Men nu verkar det som att det svängt rejält.
Branschen har mer luft under vingarna nu än tidigare.
– Mekaniska ur från prestigemärken är en statussymbol, framförallt för män. Det har alltid varit så och nu börjar det att komma tillbaka starkt igen. Men jag säljer alla typer av klockor, och reparerar. Och så byter vi batterier, runt 3 500 blir det per år.
Tissot, Breitling, Rolex, Panerai, Omega och andra premiummärken har egna butiker som sköter service och reparationer, det kan göra det tufft för fristående urmakare.
– Det svåra kan vara att hitta reservdelar till alla typer av äldre ur. Men jag har köpt upp ett par eller tre lager efter urmakare och har bra med reservdelar.Jag säljer även det till andra nu, det är hårdvaluta i vår bransch.
Många år jobbade Göran ensam i butiken. Fast inte helt ensam ändå. Borderterriern Signe ligger och sover i en fåtölj vid husses arbetsbänk.
– Länge var det hon och Texas som höll mig sällskap. Texas är borta nu men ungdomar kommer ihåg honom från när de var yngre och frågar fortfarande efter honom när de hälsar på hemma.
Och mer sällskap har det blivit. Sedan något år tillbaka heter företaget Svenssons ur och guld. Guldsmeden Johnny Lindström har sin verkstad i samma lokal som Göran.
– Vi håller aldrig tyst, vi har båda jobbat själva under lång tid och nu finns det någon att prata med.
Valet att bli urmakare och att flytta till Västervik har Göran aldrig ångrat. Och nu torde han vara en av de som haft butik i Västervik längst. Tillika är företaget ett av Västerviks äldsta.
– Jag är 62 år men funderar inte ännu på pension. Och den första november firar vi de 100 åren. Jag vet inte vad vi ska hitta på, det får vi se.
Tror du att företaget finns kvar om 100 år?– Ja det är en bra fråga. Jag vet inte, jag hoppas ju att någon ska ta över efter mig. Vi får se.