Ett gapskratt vid olämpligt tillfälle

Vi skulle på begravning. Maken till en av våra grannar från barndomens Vänersborg skulle begravas i Dalsland. Grannfamiljen var stor och de flesta har jag återsett i vuxen ålder, men de två äldsta bröderna hade jag inte sett på bortåt 50 år. Jag undrade om jag skulle känna igen dem över huvud taget. Det är sorgligt att det ska till begravningar för att träffas, men annars hade nog aldrig vi och alla de andra tagit ledigt en tisdag och rest "upp på Dal" som vi sa på barndomens underbara rotvälska. En blandning mellan värmländska och göteborgska som alltid gör mig på gott humör. Jag kände igen ena brodern på nacken, öronen och kroppshållningen, som egentligen inte alls är särskilt utmärkande för honom, och när han vände sig om var det ingen tvekan. Grått hår och en grå mustasch hade ingen betydelse. Den andre brodern kände jag igen på ansiktet och när jag hörde rösten var det solklart. Tänk att ett barn lägger märke till så många små detaljer och att de sitter bergfast kvar efter så många år. Jag blev alldeles häpen över att jag minns så mycket. Jag trodde det mesta hade suddats ut och att jag fått hjälp av min syster att fylla i konturerna på några få saker. Men så var det inte alls. Vi passade på att besöka vår barndoms gata och se på huset där vi bodde. Nu ligger det mitt i stan, då slutade världen bortom det stora fältet där numera Birger Sjöbergs gymnasium ligger.Det var inget svårt att hitta fram till vår gata. Kiosken på Storgatan ligger kvar som ett osvikligt landmärke. Det blev många kära återseenden vid begravningen som hölls i Brålanda kyrka. Mitt i all bedrövelse fanns det plats för leenden och glada minnen. Men hur var det med det där skrattet som kom så olämpligt? Jo, det var kyrkvaktmästaren som låg bakom. En östgöte som flyttat väster om Vänern och lagt sig till med dialekten. Vi kom i så god tid att jag gick runt och tittade på den förtjusande omgivningen och hann att prata några ord med vaktmästaren. Han stod i dörren till kyrkan, som började fyllas med folk, och jag frågade vad vattendraget runt kyrkan heter. En vacker och ganska bred å som slingrar sig runt Brålanda kyrka. Vaktmästaren fick mig att brista ut i skratt när han på bred dialekt svarade: "Jag vet inte va ho heter, men vi kallar na för Sketälva".

Ett gapskratt vid olämpligt tillfälle

I förra veckan gjorde min syster och jag en seglats ut på nostalgins brusande hav. Rakt in barndomen reste vi. Jag gjorde flera upptäckter och fick mig ett gott skratt på det mest olämpliga stället man kan tänka sig.