– Jag hoppas inte att du ska göra ett hemma hos-reportage, säger Britt Louise Theglander när vi kliver in i hennes kök som just nu renoveras.
Vi sätter oss på verandan istället. På måndag ska Britt-Louise föreläsa hos IOGT-NTO i Gunnebo om några av de barn som kommit till hennes skolor och barnhem i Ghana och Indien.
– Att vara kvinna och barn i Ghana och Indien... Det är ett helvete att vara kvinna där, säger hon med fast blick.
Det var 1987 som Britt-Louise och en vän till henne reste till Ghana. De kom till en by där hövdingen talade om att de behövde ett lågstadiehus.
– Han var klok. Han sa att om barnen där skulle ha en chans så måste de få en utbildning.
50 000 skulle skolhuset kosta och hemma i Stockholm lyckades de samla ihop pengarna, främst genom Operation dagsverke. Två år senare invigdes lågstadieskolan och 1993 hade byn fått ett eget skolcentra och ett barnhem med hjälp av pengar från Sida. Det var då Britt-Louise startade föreningen A world of friends.
1988 reste Britt-Louise till Indien. Det var en studieresa genom Sida och syftet var att ge en mer nyanserad beskrivning av det som då kallades för tredje världen. Britt-Louise ville studera landets skolor och kvinnornas situation och fick följa med en socialarbetare ut på landsbygden. De kvinnor och flickor som hon mötte där fick henne att starta upp verksamhet även i Indien.
– Fattigdom och död har samma ansikte var man än är. I Afrika lever kvinnorna ett hårt liv, de bär kontinenten på sina axlar. Männen har flera fruar och därmed också flera familjer samtidigt men tar inget eller lite ansvar för sina barn. Där ligger kvinnoförtrycket delvis i männens dåliga ansvarskänsla.
I Indien finns det dock helt andra strukturer bakom, berättar hon.
– Där är kvinnoförtrycket institutionaliserat. Det är så inbyggt i hela samhällsstrukturen och kulturen. Om du är flicka är du mindre värd.
I både Ghana och Indien bedriver A world of friends fadderbarnsverksamhet. Det är mestadels flickor som är fadderbarn och syftet är att ge dem en utbildning. Fadderbarnen får skolavgiften, skoluniformen och skolböckerna betalda. De får också en matranson med ris, linser, tamarind – en ärtväxt som ofta ingår i de asiatiska köken –, tvål, tandborstar och tandkräm som räcker till hela familjen. Britt-Louise säger att matransonerna är ett bra påtryckningsmedel för att familjerna ska låta barnen gå i skolan. Fadderbarnsverksamheten har lett till att flickorna nu blivit en ekonomisk faktor i byn och att de därmed stigit i värde.
– Det är en spinoff-effekt på fadderprojektet. Det har skett en attitydförändring men inte för att de insett att flickorna ska ha samma rättigheter utan på grund av ekonomi, säger Britt-Louise.
Vi går in från verandan och Britt-Louise hämtar några förstorade foton. De använder hon på sina föreläsningar där hon berättar om några av barnen och deras historier. Ett av barnen på fotona, en flicka, tillhör Indiens urbefolkning, så kallade "tribals". Britt-Louise säger att de behandlas väldigt dåligt och att de i mångas ögon står lägre i rang än de kastlösa. Det tog sju år att få in barn från urbefolkningarna i skolan, först var föreningen tvungna att övertyga barnens föräldrar och när det var gjort fick de börja övertyga föräldrarna till de andra barnen att tribalbarnen skulle få gå med deras barn.
– Nu har vi flickor från urbefolkningen som ska bli civilingenjörer, säger Britt-Louise.