Ett industriområdes för

Sjöfarten har naturligtvis varit en mycket viktig del i Västerviks utveckling. Transporterna skedde sjövägen och de industrier som växte upp ville ligga vid vatten.
Den lilla fina ön Strömsholmen i centrum där i dag Turistbyrån är nästan enda byggnad var ett riktigt industrigetto för drygt 100 år sedan.
Flera av dessa lades ned medan andra flyttade söderut och byggde nytt intill Skeppsbrofjärden

På den första bilden uppe till vänster ser vi att exploateringen av Lucernaön ännu inte börjat men att det finns en förbindelse över Tre Bröders sund.
De mäktiga industribyggnaderna på fastlandssidan tillhörde Stegeholms snickerifabrik. Det enda som i dag finns kvar är kontorsbyggnaden, närmast i bild, som byggdes 1917 och har utgjort kontor och bostad under många år. Inte minst för Södra Skogsägarna.
Stegeholms snickerifabrik startade i en gammal valskvarn som låg på det industritäta Strömsholmen i centrala Västervik. Året var 1897. En känslig tid då samhället höll på att förändras sedan arbetarrörelsen tagit fart och den mest omtalade agitatorn, August Palm, hade sina vägar förbi Västervik.

Strejker förekom på flera företag i Västervik och fackföreningar bildades. Även arbetarkommunen i Västervik. På Stegeholms snickerifabrik var det dags redan ett år efter starten. I april 1898 bildade träarbetarna en fackförening med 59 medlemmar.
Man beslöt dock att hålla tyst om saken men disponent Uno Steinholz fick snart reda på förhållandena. Ett anslag blev uppsatt med ultimatum att antingen på kontoret lova att utträda ur fackföreningen eller betrakta sig som avskedade. Ingen anmälde sig och fabriken slog igen.

En representant för förbundsstyrelsen, Herman Lindkvist som senare blev LO-ordförande, kom till Västervik och efter förhandlingar fick arbetarna tillhöra en fackförening men något prat om avtal eller liknande var inte aktuellt.
Hur eller hur (som vi säger i Västervik) så startade Stegeholm ett sågverk intill vägen ut mot Lucerna och intill Skeppsbrofjärden samma år, 1898.
Westerviks Weckoblad (Västerviks-Tidningen) gjorde reportage.
"Den lokal i hvilken sågarne arbeta eller byggnadens övre våning, är mycket rymlig, ljus och luftig samt lär komma att förses med elektrisk belysning."
Så berättas om det tekniska och att det exempelvis fanns en ångpanna från Söderbloms mekaniska Verkstad i Eskilstuna som var på 50 hästkrafter "och arbetar synnerligen tyst och jemt".
"Denna sågverksanläggning är så solidt utförd, att den tycks vara afsedd för all framtid."

Så blev det visserligen inte trots stora utbyggnader och att det 1904 var dags att flytta hela rörelsen från Strömsholmen till det nya fabriksområdet.
Verksamheten blomstrade en period och 1908 hade fabriken 115 personer anställda varav 97 var över och 18 under 18 år vilket var viktiga uppgifter på den tiden. Produktionen var stor och specialiteten var spegeldörrar som exporterades över hela världen. Även kompletta trähus. Grundmaterialet, timret, lagerhölls i de egna hamnbassängerna.
I början på 1920-talet fanns över 250 anställda på företaget. Men så började det gå utför i samband med dåliga tider över hela världen och 1929 upphörde verksamheten för gott.

Området och byggnaderna som sådana kom dock till användning några år senare i samband med att Västervik skulle fira 500 år 1933. Området blev jubileumsutställningsområde och det blev fint värre.
Även det tog förstås slut och så under ett antal år fick byggnaderna utgöra spannmålsmagasin. Vid 30-talets slut brann anläggningen ner till grunden efter förmodligen självantändning.
- Det sägs att det brann i 14 dagar, säger Birger Jansson som var hemtam i området.
- Kontorsbyggnaden klarade sig dock och fick sedan bli kontorsbyggnad för Södra Skogsägarna som etablerade sig i området.
Även Södra har nu lagt ner verksamheten men kontorsbyggnaden finns kvar och i området finns i dag en modern båtindustri, Göran Marströms Sail Center.

På den stora bilden i till höger ser vi Stegeholms snickerifabrik i bakgrunden men det växte snabbt upp industrigrannar i området.
Om vi från snickerifabriken vandrar blicken in mot stan så ligger först Västerviks nya varv som var i drift under några år. Under en kort period fanns här AB Westerviks trävaruaffärs sågverk som i vår tidning betraktades som "temligen provisoriskt".
Företaget drevs av en brukspatron A Fagerholm på Vallnäs i Vimmerbytrakten och han var ägare till Ventzelholms glasbruk.
Nu ville han att ett glasbruk skulle byggas även i Västervik och staden upplät avgiftsfritt mark och förband sig även att dra ut järnvägsspår till området.

Glasbruket byggdes och var i drift mellan åren 1898 och 1919. Som mest arbetade 125 personer med att i första hand tillverka buteljer. En intressant del i företagets historia är att man redan innan produktionen kom igång lät bygga ett antal arbetarbostäder som låg intill Lucernavägen och kallades för Glasbruksvillorna.
En mycket tragisk händelse förknippas med Västerviks Glasbruk. År 1918 hade en mina tagits om hand och lagts på företagets gård. Experter från militären kallades in och nyfikenheten var stor när minan skulle desarmeras. Polis var även på plats. Tyvärr så exploderade minan och tio personer miste livet däribland polismästare Thorell. Sex personer var Västerviksbor.

Ytterligare ett steg närmare staden ser vi AB Tannin som på senare år inrymt Storebro och i dag Windy Scandinavia.
Nere vid vattnet ser vi de stora lagren av ektimmer som användes av AB Tannin som tillverkade garvämnesextrakt och fanér bland annat.
Även denna industri startade på Strömsholmen i centrala Västervik men lokalerna blev snart för trånga och 1905 inleddes flytten till läget vid Skeppsbrofjärden. Fabriken startades av Erik W Tillberg som även var med att starta Westerviks Eletricitetsverk och AB Slipmaterial Naxos. Tillberg har fått en gata i staden uppkallad efter sig, Tillbergsgatan.
Längst ner i bilden ser vi taket till Strebelverken, senare kallat Järnförädling.
På den mindre bilden på sidan 16 ser vi hur Lucernaön har exploaterats och på fastlandssidan ser vi Södra Skogsägarnas stora anläggning. Nederst i bild har Resinit inlett sin verksamhet och faktiskt längst till vänster ligger ovan nämnda kontorsbyggnad från 1917.
Nere till vänster på bilden ser vi också en hög skorsten som tillhörde Resinit. Här jobbade "eldaren" och han blev inte ett dugg arg när undertecknad och andra småpojkar som gått genom skogen, Glasbruksparken, från Johannesdal och kom för att hälsa på. Kanske berodde det på att min kompis hette Lennart Elmlund och att hans pappa Curt Elmlund då på 1950-talet var bas på Resinit.

De äldre bilderna har vi lånat av Folkrörelsearkivet i Bryggaren där nämnda bilder i form av tavlor hänger på väggen. Uppgifter har hämtats ur Westerviks Weckoblad (Västerviks-Tidningen) och med samtal med veteraner som Birger Jansson och Ewald Ankarvall med flera.