Ett nätt litet storverk

Detta är en nätt liten bok på 190 sidor. Ändå känns det som ett stort verk då man läser den. Det beror på att boken är så späckad av fakta, tips och uppgifter att det tar en väldig tid att suga åt sig allt.
Karin Berglund skriver dock enkelt och inte alls krångligt vetenskapligt. Det märkts att hon själv har läst åtskilligt i ämnet, ty boken är späckad med citat och uppgifter från tidigare författare och ur botanikhistorien.
Hon tar här upp gamla beprövade, älskade växter. Inga moderna hybrider som översvämmar dagens frökataloger och utbud. Karin Berglund är ingen vän av välansade gräsmattor, hellre då en vildvuxen trädgård där en del så kallat ogräs fått tillträde. Ty ogräs är ju definition på en växt, vilken som helst egentligen, som hamnat på ett ställe där vi inte vill att den ska växa.
"Rosor, violer, syrener och luktschersmin vill jag ha i min längtans trädgård. Där ska växa poetnarcisser och pärlhyacinter... Höga mjöliga sommarvivor och vita pioner med röda stänk längst inne måste finnas där och vallmo som flammar hjärtskärande i motljuset... I min längtans trädgård ska det dofta... ju äldre planta, desto finare doft... Naturligtvis måste där finnas en syrenberså, och i bersån en vitmålad trädgårdsmöbel av trä..."
Karin Berglund kan konsten att skriva poetiskt och medryckande. Sällan blir det alltför romantiskt och sockersött. Hon använder gammaldags namn på många växter men som väl är finns det vetenskapliga namnet också med.
I registret finns "bara" cirka 300 arter. Det känns svårbegripligt. Man tycker sig ha läst om allt som över huvud taget växt i en trädgård.
Boken är rikligt försedd med färgbilder och Jessica Berglunds teckningar.