Fackens renässans

Hela det ekonomiska landskapet befinner sig nu rejält i gungning. Den internationella finansmarknadens sammanbrott sammanfaller med industrikrisen och varslen på Volvo Personvagnar i Göteborg. Den ekonomiska krisen sprider sig som ringar på vattnet till arbetsmarknaden och problemet blir på så sätt politiskt. Svante Nycander skildrar i boken Makten över marknaden, förhållandet mellan staten, arbetsgivarna och fackföreningarna under mer än hundra år. Nycander ställer två maktsfärer, politik och marknad, mot varandra. Intressemotsättningen mellan arbetsgivare och fackföreningar är en central dimension i svensk politik. Den svenska arbetsmarknadsmodellen, med fria parter på arbetsmarknaden, bygger på samförstånd och respekt för varandras roller. Det har gynnat både svenskt näringsliv och löntagarna. Detta förhållande håller nu på att ändras. Sverige har sedan valet 2006 en borgerlig regering. Regeringens arbetsmarknadspolitik förefaller baserad på föreställningen att större inkomstskillnader ger en högre sysselsättningsgrad. Den är också inriktad på att försvaga löntagarnas position på arbetsmarknaden genom att försvaga fackföreningsrörelsen. Regeringen har gjort kraftiga nedskärningar i arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen samt försämrat arbetsrätten. Arbetslöshetsförsäkringen har gjorts sämre med en kraftigt sänkt ersättningsnivå och det har också blivit svårare att kvalificera sig för a-kassa. Därför har över en halv miljon människor lämnat a-kassan och står därmed utan skydd vid eventuell arbetslöshet. En viktig roll i denna politik innehas av kollektivavtalen. Om kollektivavtalen skulle försvinna så skulle arbetsgivaren få rätt att ingå individuella avtal med löntagaren som kan vara lägre än kollektivavtalet. En politik som vill försvaga facket ska slå mot själva hjärtat i den fackliga rörelsen, och det är medlemskapet. A-kassornas och även fackens medlemsantal har minskat, till följd av de lägre ersättningsnivåerna i a-kassan, vilket gjort att deras förhandlingsposition blivit betydlig svagare. Vad kan fackföreningsrörelsen göra för att motverka sin egen försvagning i den svenska arbetsmarknadsmodellen? En tänkbar väg är att modernisera föreningarna och göra medlemskapet attraktivt för löntagarna. Facket behöver utifrån ideologiska och praktiska inspirationskällor finna en ny vision. En idé som faktiskt skulle kunna förtjäna att återupplivas är de gamla löntagarfonderna. Rudolf Meidners skapelse hade kanske kunnat ge fackföreningarna en större ekonomisk makt att sätta mot arbetsgivarna. Facket skulle ha kunnat agera motvikt och ställa krav på företagen. Om företagets VD skulle ta ut exempelvis en fallskärm på 6 miljoner så skulle facket ha en kapitalersättning motsvarande 3 miljoner till sina fonder för löntagarna. Det är inte omöjligt att detta dels skulle få till effekt att bonusutbetalningar i högre grad undveks, samt att de i de fall de trots allt utbetalades också kom löntagarna till del. Detta skulle kunna ge en positiv effekt inte minst för konsumtionen. En person med 6 privata miljoner spenderar sannolikt både mindre och endast med egenintresse framför ögonen än många som solidariskt delar på 3 miljoner. En modifiering av löntagarfondmodellen skulle innebära en utökning och en spridning av ägarinnehavet. Fondomfördelningen skulle inte bara gälla för de 45 procent av befolkningen som får lön för arbete utan även omfatta de 55 procent av vilka många får sin inkomst genom exempelvis arbetslöshetsersättning, sjukersättning, pension och förtidspension. Det är viktigt att förtydliga att situationen är ganska komplex för vissa av de 55 procenten, till exempel får barn och unga sin försörjning både genom sina föräldrar och genom till exempel studiebidrag. En skattesänkning till en arbetande förälder äts då upp av en motsvarande sänkning av studiebidrag eller barnbidrag när skatteunderlaget minskar. Fackföreningsrörelsen skulle kanske ta till sig den nygamla idén om löntagarfonder och se dess utvecklingspotential. Den skulle kunna utgöra en väg in i en tryggare framtid.

Fackens renässans

Facket behöver utifrån ideologiska och praktiska inspirationskällor finna en ny vision. En idé som faktiskt skulle kunna förtjäna att återupplivas är de gamla löntagarfonderna, det skriver Patrik Wikström i dagens debattartikel.