Fackföreningsrörelsens paradox

De famösa pensionsavsättningarna till VD:n för AMF-Pension visar på att verkligheten har sprungit ifrån fackföreningsrörelsen. Fackföreningsrörelsen behöver rannsaka sig själva och komma till insikt om vilka människor de representerar och vilka värderingar de borde stå för. Vem representerar till exempel LO: s ordförande Wanja Lundby-Wedin som sitter inte bara på två stolar samtidigt utan 24 eller 25, beroende på om hennes ordförandepost i LO också ska inräknas eller ej. Vilken grad av engagemang krävs för att sitta på 24 styrelsestolar samtidigt? Det är självklart att Wanja Lundby-Wedin måste dra ner på sina åtaganden för att stärka sitt ordförandeskap för LO. Det behöver inte ens sägas att hon ska lämna AMF-Pension.Det blir en paradox för fackföreningsrörelsen då deras inflytande devalveras i takt med att de vinner inflytande i styrelsevärlden. Deras trovärdighet inför medlemmarna försvinner. En företagsledning som ställs inför dagens ekonomiska kris, vill av naturliga skäl minska sina kostnader. De flesta företag kan i det fallet inte göra annat än att skära ner på personalstyrkan. Om facket då i praktiken ingår i företagsledningen blir följden att de anställda inte har någon som representerar dem. Fackliga representanter i bolagsstyrelser utan tillräcklig kunskap ställer till med mer förtret än nytta för dem de företräder. Nu måste de fackliga organisationerna inte bara samverka utan även tillse att den representant som företräder arbetstagarna också har en lämplig utbildning och kompetens. Vilken kompetens krävs för att bestämma om bonussystem? När det gäller de fackliga representanterna i exempelvis AMF-Pension, borde de tillfrågas om vad de sagt om bonusprogrammen. Om bonusar och gratifikationer skall finnas kvar som en del i företagens belöningssystem, bör de beskattas på ett annat sätt. Den modell som föreslagits i USA vore här att föredra med en beskattning på 90 procent. Då försvinner förmodligen dessa avarter av sig själva. Det borde krävas en redovisning från de fackliga organisationerna för att se vilka bonusprogram de i verkligheten har och hur mycket bonusprogrammen generar till var och en av fackförbundstopparna. Att Wanja Lundby-Wedin förenar sitt ordförandeuppdrag i LO med en massa andra styrelseuppdrag i näringslivet gör att hon tar för mycket tid från sitt huvudsakliga arbete, som faktiskt är att företräda löntagarkollektivet. Fokus bör ligga på att representera organisationens medlemmar eftersom de är dem hon ytterst är ansvarig för. Det går inte att bibehålla trovärdigheten gentemot LO-medlemmarna om hon samtidigt ger sitt medgivande till alla väl generöst tilltagna bonusar och pensioner till exempelvis AMF:s styrelseledning. För medlemmarna blir facket i och med detta en del av etablissemanget, jämställt med regeringen och näringslivet. Facket borde representera fotfolket, inte pamparna. Facket befinner sig i en paradoxal situation. Det går inte från fackens sida att kritisera bonusutbetalningarna när de samtidigt också själva lyfter samma ersättningar. När det gäller frågan om vilken kompetens som krävs för att bestämma om bonussystemen beror nog svaret mer på vilka som sitter i bolagsstyrelserna vid det aktuella tillfället, mer än något annat. Det sätt som sedan LO försöker förklara att de bonusar och generösa ersättningar tillhör en viss näringslivskultur och inte har kunnat förhindras enbart av LO:s agerande är bara en skymf mot medlemmarna i organisationen. När krisen är som störst brukar räddningen vara som närmast. Nu är tiden mogen för fackföreningsrörelsen att återbetala en del av avgifterna till strejkfonderna. Den första åtgärden blir att sätta en övre gräns på kostnaderna för a-kassan. Det vore rimligt med en summa på 100 kronor. Resterande summa upp till ett visst tak borde facken återbetala från befintliga fonder. Det som efterlyses är ett system som reglerar avgifter och återbäring i form av stöd till den enskilde löntagaren. Detta är den verklighet som fackföreningsrörelsen behöver hitta tillbaka till.

Fackföreningsrörelsens paradox

De famösa pensionsavsättningarna till VD:n för AMF-Pension visar på att verkligheten har sprungit ifrån fackföreningsrörelsen. Det skriver Patrik Wikström i debattartikeln nedan.