Falsk matematik mot "invandrare"

Slagdängan har hörts i Danmark, Norge, Belgien, Holland, Italien, Frankrike och många andra länder. Sverige har hittills varit relativt förskonat, med undantag för partiet ny demokratis framfart i början av 1990-talet.Det finns många paralleller mellan just ny demokrati och svallvågorna kring dagens sverigedemokrater, vilket redan har påpekats på denna debattsida (Sven Berlin, 24/3).I denna idévärld står "vanligt folk" och "sunt förnuft" mot "etablissemanget". Lösningen på samhällsproblemen är enligt populisterna busenkel, men folket luras av media som anses vara i klorna på de "politiskt korrekta" som utövar "åsiktsmonopol".Nu handlar det om invandrare. Sverigedemokrater och andra missnöjda har denna gång fått eldunderstöd från den finaste av åsiktssalonger, nämligen DN debatt (8/4). I en mycket omdiskuterad debattartikel hävdar Gunnar Sandelin att en miljon invandrare har tillkommit sedan 1980-talet och att invandringen kostar "mellan 40 och 300 miljarder" per år. I samma artikel målar han upp denna invandring som ett hot: ett mångkulturellt samhälle som "faller sönder".Kritiker har påvisat att Sandelin inte bara dribblar duktigt med siffrorna och avsiktligt blandar ihop begrepp som flykting och invandrare. I miljonen ingår även adoptivbarn, åter utflyttade och avlidna (Zaremba i DN 14/4). Möjligen, säger nationalekonomen Jan Ekberg som kontrollräknat, kostar en dålig integrationspolitik 40 miljarder om året (Expressen, 9/4). På sikt kan det dock se annorlunda ut. Invandringen på 60-70-talen var så att säga en vinstaffär. I beräkningen handlar det bara om att jämföra skatter mot sociala förmåner.Varken Sandelin eller Ekberg försöker svara på var Sverige utan invandring skulle befinna sig kulturellt och ekonomiskt. Ingen motiverar heller varför just invandrare ska tillfrågas: "är du lönsam lille vän?"Det spelar mindre roll. Vad som fastnar hos populisten i folkdjupet är "en miljon invandrare kostar 300 miljarder och samhället faller sönder". Debatter från förr går igen.Men det finns också skillnader. Ny demokratis greve Ian Wachtmeister och direktör Bert Karlsson tillhörde båda samhällseliten, men gjorde sig till "folkets röst" såsom fria debattörer i partiform. Sverigedemokraterna är däremot sprungna ur den rasistiska extremhögern. Väljarpotentialen är likartad, men idag finns en snabbt ökande social ojämlikhet i samhället med stor potentiell sprängkraft om den korsas med invandringsdebatten.Erfarenheter från 1990-talets Tyskland visar att det finns ett klart samband mellan extremhögern, nynazisterna och den så kallade invandringskritiska debatten. Upprepas tillräckligt många gånger påståenden om att invandrare som grupp är en ekonomisk börda och dessutom har ett alltför främmande beteende skapas grogrund för diskriminering, fördomar och främlingsfientligt våld. Varje individ som identifieras som "invandrare" ses då till slut som representant för ett kollektivt ont.Populisten bryr sig inte om denna risk. Lockelsen är alltför stor att dra till sig de missnöjdas röster och därmed själv skaffa sig inflytande. Den missnöjde bryr sig knappast heller: lyssnar man på populisten slipper man ta itu med verkliga problem och sociala konflikter mellan "svenskar".Det finns en förlägen tystnad just nu i media. DN:s debattredaktör ger spaltutrymme åt en populistiskt argumenterande invandringskritiker - kanske av rädsla för att annars anklagas för att tysta ner, mörklägga eller förtiga. Andra partier, så även i Västervik, tiger - kanske av rädsla för att tappa röster.Det var därför välgörande att på den fackliga första majdemonstrationen i Västervik höra följande budskap: välfärden är beroende av solidaritet mellan alla människor som bor i vårt land, oavsett ursprung.