Antalet barn som spelar ett instrument, dansar eller deltar i någon annan verksamhet på Kulturskolan har minskat. I år är de ungefär 650, jämfört med runt 800 under de åren när verksamheten var som störst.
Men orsaken är egentligen inte att intresset minskat. Däremot har barnen blivit färre.
– Vi har ingen drastisk sänkning av procentandelen. I årskurs nio finns 307 barn, och där har vi 11–12 procents beläggning. Tittar vi bakåt i tiden så har vi legat ungefär på de siffrorna. Men på 90-talet fanns 600 elever i den åldern, säger Peter Andersson, rektor på Kulturskolan.
Intresset för att spela instrument verkar variera ganska mycket beroende på vilken skola man går på.
– Vi har till exempel Breviksskolan med sina musikklasser, som ligger skyhögt över snittet. Det finns en kultur att man spelar instrument där. På nya Ljungbergaskolan har vi däremot knappt några elever alls. Vi ska prata med dem, och se om man kan göra en satsning där.
Peter Andersson har märkt att de barn som spelar något instrument, sjunger, dansar eller går på teater i dag ofta är aktiv även i någon idrottsverksamhet. Även inom idrotten har en del svårt att få ihop tillräckligt stora lag eller barngrupper.
– Men lagidrotterna går ofta före de individuella aktiviteterna, det är kompisarna som drar, säger Peter Andersson.
Något man anammat på Kulturskolan, där det numera går att spela fiol i grupp.
– Vi har en fiolgrupp för sex- och sjuåringar som slagit väldigt väl ut. Föräldrarna är alltid med i gruppen och får lära sig hur de ska hjälpa barnen.
För den som vill lära sig spela något instrument är det alltså ett gyllene läge just nu. Det finns platser kvar i nästan alla verksamheter, däribland dans, teater, stråkinstrument, slagverk, piano och gitarr. Att få sånglektioner är dock lite svårare just nu, det är populärt.
Det är inte någon akut risk för att Kulturskolan ska drabbas av sparbeting på grund av elevminskningen.
– Nej, vi har redan minskat på lärartjänster. Jag ser det mer som en utvecklingspotential, nu kan vi utveckla nya metoder. Ekonomiskt är det inga problem, vi fyller så att vi klarar ekonomin. Men på sikt kan vi inte sitta med armarna i kors, säger Peter Andersson.