Pappa var död och det var oroligheter i landet. Då beslöt sig Shikar Saids mamma för att fly från Kurdistan med sina två söner.
– Vi åkte i olika lastbilar och såg bara skog. Man visste aldrig var man var någonstans, det var läskigt, berättar 23-årige Shikar som då var 16 när han färdades genom Europa.
– Varje gång vi bytte lastbil var det kaos, folk skrek att vi skulle springa innan polisen kom.
När han hade hoppat på den sista lastbilen insåg han att mamma och lillebror inte var där.
– Jag hade aldrig varit utan min mamma tidigare och fick panik och började gråta. Då slog de mig och sa att jag skulle vara tyst så att inte polisen skulle höra oss där inne.
Flera timmars ångest väntade innan lastbilen stannade och alla beordrades ut.
– De sa åt oss att följa tågrälsen ett par mil till närmaste stad.
Alla skyndade sig iväg, förutom en. Shikar stod kvar på samma plats och väntade i flera timmar på att mamma och lillebror skulle dyka upp.
Men de kom aldrig.
Till slut bestämde sig Shikar för att göra som de andra och började gå längs med järnvägsspåret. Efter ett tag kom han ensam fram till Malmö.
– Där frågade jag runt efter folk som kunde prata kurdiska eller arabiska eftersom jag inte kunde något annat språk då. Allt jag hade var kläderna jag hade på mig.
Shikar blev omhändertagen av Migrationsverket och flyttades runt från Malmö till Göteborg, till Örebro innan han hamnade i Småland.
– Jag bodde på barnhemmet i Gamleby och fick gå i skolan och lära mig svenska. Där började jag även spela fotboll i Tjust IF. Jag försökte att inte tänka på mamma och lillebror, för skulle jag få reda på att de inte levde skulle allt bli kaos. Det var tufft att vara ensam och inte veta något, men jag levde ändå på hoppet.
Shikar flyttade till Västervik och började på fordonsprogrammet i Vimmerby. En kurdisk kompis han träffade på flyktingförläggningen i Örebro skulle återvända till Kurdistan. Då frågade Shikar om han hade lust att leta efter hans mamma och lillebror.
– Två månader senare ringde han och sa att det var någon som ville prata med mig. Det var mamma. Det var så skönt att höra hennes röst igen.
När de sågs på Skype på datorn för första gången var det känslosamt.
– Jag fick en chock när jag såg att min lillebror är större än mig, berättar Shikar med ett skratt.
Lastbilen med mamma och lillebror i hade stoppats av polisen och både två hade fått återvända till Kurdistan.
– Mamma kände på sig hela tiden att jag skulle höra av mig någon gång. Hon har en ny man nu och de mår bra. Jag saknar dem, men just nu kan jag inte göra något.
Shikar väntas få sitt svenska pass inom kort. I snart åtta år har han levt utan officiell identitet då han kom helt tomhänt till Sverige. Men det första han ska göra när han får passet är inte att åka till familjen.
– Nej, jag ska åka till Spanien och titta på favoritlaget Real Madrid när de spelar fotbollsmatch. Jag vågar inte åka till Kurdistan nu när allt är så bra här. Jag har ett jobb, en lägenhet, en bil, en sambo jag älskar och vill leva tillsammans med, jag trivs jättebra i Västervik och har Sverige att tacka för allt. Tänk om något skulle hända så att jag inte skulle kunna komma tillbaka, jag vågar inte riskera det, även om jag längtar efter att få krama mamma igen.