– Idag har jag varit ute och gått med min dotter i vagnen. Det är inte alla dagar man kan eller vågar att göra det, men idag var en sådan dag.
Det berättar Vladyslava Prystupa som nu är hemma med sin 4,5 månader gamla dotter Myroslava i bostaden i Bucha, en liten stad som ligger ett par mil ifrån huvudstaden Kiev i Ukraina.
Det är nu lite över två månader sedan hon och dottern återvände till Ukraina efter sin tillfälliga respit från kriget i Västervik, och hos Christer Kavhed.
Den första tiden tillbaka var svår, minns hon. Nu börjar det kännas bättre, i alla fall lite tryggare för familjen personligen, i takt med att anfallen mot Bucha avtagit.
De ryska invasionsstyrkorna har dragit tillbaka trupper i området, och istället inriktat sig på att slå ut infrastruktur i huvudstaden.
Flyglarmet går ofta, och det är ovissheten som gör det svårt att mentalt koppla bort situationen som landet befinner sig i.
– Problemet är att det är svårt att få information, vi har inte elektricitet stora delar av dygnet, och ofta heller inget internet. När larmet går kan det vara ett generellt larm för en större region. Jag vet inte om det är missiler eller drönare som kommer att slå ner här, eller flera mil bort.
Utöver det hörs ofta explosioner, som inte behöver vara från ett pågående anfall.
– Det kan handla om att våra styrkor detonerar en bomb som inte gjorde det när den fälldes, Men utan internet och el är det svårt att veta varför det smäller. Det är påfrestande.
Just det hände häromdagen, när Vladyslava lagt sig för att sova med Mira, som dottern kallas. Mira sov på sin mammas bröst men vaknade av Vladyslava hjärtslag som skenade. Ljudet från detonationen smög sig in i sömnen, och blev till hemska bilder i drömmen. Hjärtat rusade.
– Hon vaknade av det, det gjorde vi båda två, konstaterar hon krasst.
Men livet måste fortsätta, berättar hon. För allas skull. Hennes man arbetar i Kiev, Vladyslava är mammaledig.
– Ibland när man hör att något händer och jag inte kan kontakta min man för att höra om han är okej så blir det så klart en enorm oro. Hjärtat faller ner till knäna.
Många skolor och förskolor håller öppet, men med ständiga vändor ner till skyddsrummen för barnen.
– De pratar om annat nu, barnen. De leker vem som är den modigaste soldaten och kan namnen på missiler och försvarsystem...
– Vi måste hålla igång samhället så mycket som det går. Vi måste ha pengar för att kunna betala våra soldater, och för att stödja de delar av landet där det just nu är värre. Vi måste göra det här tillsammans.
Familjen klarar sig bra, huset de bor i använder gas för uppvärmning, och till spisen.
– Allt har blivit väldigt dyrt, särskilt drivmedel och en del andra varor. Det är tufft men det går.
På frågan om vad hon tror framtiden kommer svaret snabbt.
– Det finns hopp! Vi måste vinna, annars har vi inget land kvar. Men efter kriget kommer det heller inte vara samma land som innan, men jag känner hopp. Det är allas önskan att det här ska ta slut, det önskar varje barn på sin födelsedag.
Och "den lilla familjen" i Västervik har hon inte glömt.
– Vi hörs ofta av. Christer och Veronika (Christers dotter) håller kontakten. Jag har flera missade meddelanden ibland, när vi vilat jag och Mira. De undrar hur det är med oss.
– Jag tänker ofta på Västervik och på alla som har hjälpt oss. Jag känner deras stöd fortfarande.