Från sex års ålder matades Carl Wennerstrand med nazistiska ideal från sin styvfar. Han och hans familj flyttade mycket och när han var elva flyttade de till en liten by utanför Halmstad. Där fanns det en liten grupp skinnskallar som, precis som han, kände sig utanför. Carl säger att han blev deras maskot och så småningom en nyttig idiot.
– Jag var väldigt aggressiv och det är en bra egenskap i störda grupper.
På tisdag bjuder IOGT NTO in till en öppen föreläsning med Carl Wennerstrand i sin lokal i Västervik. Publiken kommer först att få se filmen "Vägen ut ur hatet" som handlar om förintelseöverlevaren Emerich Roth och Carl Wennerstrand. Carl säger att filmen slutar med att han hoppar av rörelsen och att föreläsningen sedan handlar om hur han fick börja om i en ny värld.
Då, i slutet av 80-talet och början av 90-talet fanns det nazistiska grupper i nästan varenda ort, säger Carl. Familjen fortsatte att flytta och han hittade hela tiden nya grupper att höra hemma i. Men med tiden blev rörelsen mer och mer kriminell och när Carl var 18 år stod han inför ett vägskäl. Antingen skulle han börja med tyngre, beväpnad kriminalitet eller så skulle han lämna rörelsen. Och han lämnade. Han beskriver det inte som ett regelrätt avhopp, det var mer som att han drog sig undan. Och när hans före detta grupp hade funderat över varför de inte fick tag på Carl längre så kom de fram till att han var ett problem.
– Jag fick ta en del hot och trakasserier och en gång blev jag grovt misshandlad. Efter det fick jag hjälp att börja om i en annan del av landet.
Carl hamnade i bostadsområdet Norrliden i Kalmar. Från att ha hatat och hetsat mot invandrare som han aldrig behövde träffa bodde han nu i ett invandrartätt område. Det var en stor kontrast. Och även om han inte längre var en del av den nazistiska rörelsen så fanns ändå värderingarna och människosynen kvar länge. Han säger att det var en lång och plågsam process att ta sig ur. Men det svåraste med att börja om var det vardagliga, den grundläggande sociala kompetensen som han inte hade.
– Jag blev en betraktare, jag tittade på och fick klura ut hur det funkar.
Det händer att han får mejl efter föreläsningar från unga personer som vill argumentera för vit maktrörelsen. Carl tycker att det är bra, då vill de i alla fall prata och det kan uppstå en kommunikation.
– Men det viktigaste är att ge verktyg till vuxenvärlden, säger han.