?Försäkringskassan förstörde mitt liv?

Runt den 20:e i varje månad står Beata i bankomatkö för att ta ut pengar. På minneslappen står insättning av ?sjukersättning?, Försäkringskassans benämning på förtidspension. Varje gång hon ser ordet fylls hon av uppgivenhet och ilska. Hon är förtidspensionerad mot sin vilja, och har aldrig accepterat innehållet i Försäkringskassans brev som ramlade ner på hennes hallgolv år 2001.

Beatas väg mot förtidspension började år 1995. Då drogs hennes tjänst in som undersköterska på Västerviks sjukhus. Hon trivdes på avdelningen och tog beskedet mycket hårt. Efter en kortare sjukskrivning i samband med en operation fick hon ett tillfälligt vikariat på en annan avdelning. Självförtroendet sviktade inför nya arbetsuppgifter i ovan miljö. Hon blev inte kvar länge.
Nya landstingsbesparingar gjorde att hon till slut hamnade i vikariepoolen.
? Jag fick springa på många olika avdelningar, och en dag när jag kom in på en sal gick det bara inte längre. Jag gick in i väggen, klappade ihop helt och grät i fem veckor, säger Beata.
Hon hade då arbetat som undersköterska i tio år, och under perioden varit sjukskriven i sammanlagt två månader. I början av 1996 blev hon sjukskriven igen.

Försäkringskassan i Västervik inledde nu rehabiliteringsförsök. Beata gjorde ett yrkestest och fick sedan arbeta med att producera etiketter på en dator. Hon placerades på olika hjälporganisationer och var även hjälpreda på en förening. Arbetsprövningen föll inte väl ut. Hon upplevde att hon mest satt av tiden.
Beata upplever att Försäkringskassan ?gav upp? redan under år 1997. Hon tror att hon uppfattades som en besvärlig person, ett hopplöst fall. Hon har haft fyra handläggare på Försäkringskassan. Hon har tvingats rabbla sin historia gång på gång. Hon har vädjat om hjälp.
? Jag försökte få deras hjälp att skaffa en praktikplats, men möttes av att det ?inte fanns några platser?.
På eget initiativ har hon hittat tillfälliga sysselsättningar där hon kunnat använda sina kunskaper om kultur. Hon försökte även bli stödperson på skolor som behövde fler vuxna runt barnen. Hon gick kurser på komvux för att förbättra sina chanser till en meningsfull sysselsättning. Men ansträngningarna var förgäves.

2001 ramlade ett brev från Försäkringskassan ner på hallgolvet. Där fick hon information om att hon beviljats hel förtidspension beräknad från år 1997. Hon hade då inte hört av sin handläggare på många år, och beskedet kom som ett slag i ansiktet.
? Jag gick ner mig totalt och fick självmordtankar. Jag var pensionär vid 45 års ålder. Det kändes som jag inte vara värd något alls längre. Jag kände mig stämplad och lagd till Försäkringskassans arkiv.

Förtvivlad ringde Beata till sin handläggare och besökte även Försäkringskassan för att få en förklaring till beslutet, som hon ansåg meningslöst att överklaga.
? Under sista mötet tittade de inte ens i mina papper över rehabiliteringsbedömningar, men jag fick känslan av att de redan hade sin bild klar. Jag var redan dömd.
Kontakten med arbetsförmedlingen har under alla år, med undantag från tiden efter att den fasta tjänsten drogs in, varit sporadisk. Efter beskedet om förtidspensioneringen gjorde hon ett nytt försök.
? Men jag upplevde det som att de inte kunde ta mig på allvar. Handläggaren undrade vad jag gjorde där när jag var pensionär.

Beata har en fysisk sjukdom som periodvis tar ner hennes krafter. Hon har även vissa psykiska besvär som ibland leder till ångest. Någon diagnos över psykisk sjukdom har dock aldrig ställts.
Läkaren som bedömde hennes fysiska förutsättningar för att arbeta skriver i sitt yttrande till Försäkringskassan 1997 att ?deltidsarbete i relativt lugn miljö torde gå bra?. En annan läkare gör dock en helt motsatt bedömning i sitt utlåtande.
? De tog fasta på den läkaren som beskrev min psykiska ohälsa, och blir man stämplad som psykiskt sjuk har man ingen som helst chans att komma tillbaka till arbetslivet. Vi som är psykiskt eller fysiskt handikappade har inte på arbetsmarknaden att göra eftersom man måste kunna prestera till 110 procent.
Beata har nu på egen hand hittat en sysselsättning. Arbetet är obetalt, men hennes lön är känslan av att vara något värd.
? Försäkringskassan tror att man blir friskare av att gå hemma ensam utan kontakt med andra människor. Nu när jag fått något att pyssla med säger mina vänner att jag är helt annorlunda, gladare och piggare.
Hennes förtroende för Försäkringskassan är kört i botten.
? Den som verkligen vill och behöver bli förtidspensionär ska bli det. Men vi andra som är lite mittemellan och inte kan jobba fullt ut, borde få en chans att arbeta några timmar om dagen.
Hon anser att Försäkringskassan borde gjort mer för att undvika hel förtidspension.
? De förstörde mitt liv. De hjälpte mig till arbetsprövningen, men har inte lyft ett finger för att hjälpa mig att komma in på ett stadigvarande ställe med lugn miljö och friska människor omkring mig.
Med pensionskuvertet kom en ny oro för framtiden. Pensionen är 3 000 kronor lägre än när hon arbetade som undersköterska. Några bidrag förutom pensionen har hon inte.
? Jag har bara råd med det nödvändigaste. Resor med vänner och nöjen är inte att tänka på. Men mest oroar jag mig för ålderdomen, vem ska ta hand om mig och hur ska jag ha råd med alla nödvändiga utgifter och mediciner?Fotnot: Beata heter i verkligheten något annat. Av rädsla för skvaller och påhopp har hon valt att berätta sin historia under fingerat namn.