"Förut ville jag dö, nu vill jag leva"

VT skrev om Tove för två och ett halvt år sedan. Då var hon 22 år och hade just blivit utskriven från behandlingshemmet Egehem i Västervik. Hon tyckte att varje dag var en kamp och visste inte hur hon skulle hantera livet för att stå ut. Toves värld var mörk och kaosartad, och hon trodde inte på framtiden.I dag mår Tove mycket bättre. Men att komma dit har varit en resa.För två och ett halvt år sedan fick hon diagnosen borderline. Det är en personlighetsstörning som innebär att man har svårt att reglera känslor och tankar. Men medicinerna hon fick hjälpte inte, och diagnosen visade sig senare vara fel. Tove fick i stället en ny diagnos. Hon har sjukdomen bipolär II.- Det innebär att jag blir deprimerad, och att jag kan bli väldigt energisk, nästan manisk, men det övergår aldrig till psykos, berättar Tove.När hon först fick den nya diagnosen kände hon sig knäckt, världen rasade samman runt henne.- Jag ville inte tro på det. Läkaren sa att jag aldrig kan bli frisk. Men sedan förklarade de att man kan jämföra det med diabetes. Det handlar om att man ska hålla ett ämne i kroppen i balans.När Tove accepterat sjukdomen började tillvaron vända. - Nu äter jag litium. Det är ett salt som dämpar humöret både uppåt och nedåt, så att det blir mer stabilt. Sedan äter jag en medicin mot epilepsi som fungerar bra mot depression.- Nu har jag accepterat att jag har en obalans i hjärnan. Det är väldigt skönt att veta vad det är, och att jag inte är galen. Men jag har kämpat i tio år. Ibland tänker jag på hur det skulle ha varit om jag hade fått rätt medicin från början. Hon bor på högsta våningen i ett hyreshus i Västervik. Ljuset flödar in från snedtaket och katterna Zaffy och Zammy, som hon köpt hos Djurskyddet, spatserar omkring för att sedan slå sig till ro. Det svarta håret är utbytt mot en blond page, färgerna ljusare, liksom livet.Tove tillbringar fyra dagar i veckan i stallet. Hon sköter några privathästar, men tar också ridlektioner.- Jag mår väldigt bra när jag rider lektion. Jag känner att jag utvecklas och klarar mer och mer, men jag har nästan blivit för försiktig i stallet. - Förut ville jag dö, nu vill jag leva, så nu vågar jag inte lika mycket, säger hon och ler lite.Tove får stödsamtal hos en terapeut en gång i veckan.- Terapin hjälper väldigt mycket. Jag känner mig trygg där, men det tar ett tag innan man börjar lita på någon.Hon vill ingjuta hopp i ungdomar som mår dåligt och behöver hjälp.- Det gäller att kämpa på och stå ut. Det vänder inte för alla, men jag tror att det vänder för de flesta. Och för en del går det jättebra, det finns hopp.Vad som händer i framtiden vet hon inte, kanske börjar hon plugga, kanske inte. Just nu koncentrerar hon sig på att umgås med sina vänner och drömmer om att flytta ihop med sin pojkvän i en villa någonstans och leva ett lugnt liv.Ärren på armarna från tiden då hon skar sig har bleknat. Kanske har ärren i själen också bleknat en smula. För två år sedan fanns självmordstankarna alltid närvarande, som en flyktväg om livet skulle bli för jobbigt. Nu ser det helt annorlunda ut.- Jag är glad att jag lever, det är jag överlycklig för. - Nu vill jag leva, säger Tove och ler stort.

"Förut ville jag dö, nu vill jag leva"

För två år sedan tyckte Tove att livet såg svart ut. Nu har tillvaron ljusnat betydligt, mycket tack vare att hon har fått rätt diagnos.