Fp i konfrontation med sin själ

Nu är det mindre än två år kvar till valet 2010 och en viktig fråga för medborgarna att få svar på är välfärden. Alliansen säger sig kunna konstatera att de under den senaste tiden presenterat en rad viktiga förslag som både förbättrar och förstärker välfärden. Det handlar om reformer inom skola, sjukvård, psykiatri, miljö och infrastruktur. För att stärka de här centrala områdena i välfärden är det viktigt att regeringen fullföljer sin grundidé med en stark arbetslinje. Med Bengt Westerberg som partiledare var offentlig välfärd en profilfråga för folkpartiet. Hur har detta då förändrats jämfört med dagens folkparti med Jan Björklund som partiledare? Det är utifrån de liberala idéerna som folkpartiet liberalerna levererar sin välfärdspolitik till medborgarna. Fler i arbete innebär ökade intäkter till statskassan och på så sätt ökad välfärd för medborgarna i samhället. Detta är en enkel logik, enligt partiets gruppledare i riksdagen Johan Pehrson. Enligt Pehrson är det viktigt att medborgarna i så stor utsträckning som möjligt själva bidrar till sin egen försörjning. Det måste finnas en skillnad mellan den som arbetar och den som inte gör det. Det finns inget egenvärde i sig att arbeta, men samtidigt måste det ändå alltid löna sig att arbeta. Det förefaller som det i arbetsbegreppet finns en medborgerlig plikt i att arbeta. Däremot säger folkpartiet och övriga allianspartier mycket lite om den enskilde individens självförverkligande och om vikten av att individerna själva stimuleras till att välja en egen yrkestillhörighet och karriärbana. Detta är anmärkningsvärt eftersom individens autonomi och frihet är grundbultar i en liberal hållning. Att ersätta de liberala grundtankarna med statlig kontroll och tvångsmedel underminerar folkpartiets egen värdegrund. Men tydligt är att det är just detta som verkar vara det pris som folkpartiet måste betala för sin inträdesbiljett i alliansen. Kontroll och tvång ser inte heller endast att drabba de sämst ställda i samhället utan även partiets egen riksdagsgrupp. Statligt tvång och frihet verkar alltså inte längre utgöra några som helst motsatser i dagens folkparti. Den omilda kommenderingen av ledamöter som hade avvikande åsikter i fråga om FRA anfördes av den "liberala" Pehrson. Hans hållning är ett utmärkt exempel på hur liberalismens grundvärderingar håller på att överges i folkpartiet. Detta ställer folkpartiet inför ett politiskt vägskäl. Ett parti utan grundläggande värderingar är som en båt utan köl, vinglig. Nu ser det ut att denna insikt åtminstone i viss mån finns kvar hos några folkpartister. Att tre tidigare partiledare för folkpartiet Ola Ullsten, Bengt Westerberg och Maria Leissner tillsammans med de fyra folkpartistiska riksdagsledamöterna Birgitta Ohlsson, Camilla Lindberg, Cecilia Wikström och Maria Lundqvist-Brömster offentligt går ut och kritiserar FRA-lagen förefaller dock inte utgöra något bekymmer för Johan Pehrson. Det borde det göra. Vilken riktning på den politiska kartan tänker partiet ta?Frågan om färdriktning gäller i hög grad arbetsmarknaden. Alliansregeringen förespråkar en arbetsmarknad som mer eller mindre är avreglerad. Den enskilde arbetstagaren är mer utlämnad och har antagligen mer krav på sig att själv anpassa sig efter arbetsmarknadens behov. Arbetsrättens existens får nog betraktas som tveksam. På den arbetsmarknad som alliansregeringen förespråkar är det arbetsgivaren som ska ha fri tyglar och inte den anställde. Folkpartiet tycks alltså anse att liberalism endast är för de som anställer, inte de som anställs. Det skulle därmed kunna betraktas som ett privilegium för vissa delar av samhället. Välfärden blir alltså till slut en fråga om vem som har resurser att skaffa sig tillgång till den. De socialliberala dragen som tidigare präglade partiets välfärdsprofil har numera fått ge plats för en mer marknadsinriktad liberalism och med en klart minskad betydelse för medborgerliga fri- och rättigheter.

Fp i konfrontation med sin själ

Patrik Wikström skriver i artikeln om folkpartiet och dess socialliberala själ. Han menar att Johan Perhrssons "kommenderande" av oliktänkande i FRA-frågan är ett utmärkt exempel på hur liberalismens grundvärderingar håller på att överges i folkpartiet.