Friskt Eksjöbesök i Västrums kyrka

I lördagstidningen skrev jag att kyrkans Sommarmusik dog ut i och med juli. Det gällde bara Sankta Gertruds kyrka. I exempelvis Gladhammars pastorat väntar två lördagskonserter ännu. Den nästnäst sista, i Västrums kyrka, lyssnade jag på i lördags kväll. Nu på lördag är det kyrkan i Törnsfall och lördagen därpå den i Gladhammar som öppnar portarna.
De okända namn det handlade om i Västrum gjorde mig nyfiken. Alla var kyrkomusiker. Eksjöorganisten Nils-Gunnar Karlson, hans hustru, sopranen Bodil samt alten, Nässjökantorn Kerstin Johansson. Hur kom det sig att de dök upp just i Västrum? Någon sommarturné var det inte fråga om.
Den skyldiga var församlingens kantor, Ylva Björn. Hon hade haft Nils-Gunnar som lärare på Folkhögskolan i Oskarshamn. Inte bara i orgelspel utan också i orgelvård! Så det var inte bara konserten hon lockade med. Kanske kunde han titta till den ärevördiga, 150 år gamla orgeln, grundligt renoverad för några år sedan. För att hålla sin klass behöver den ivrig spelning     och omvårdnad. Goda råd skulle tacksamt tas emot.
Uppdraget både roade och sporrade Nils-Gunnar Karlsson, som dessutom har släktingar lite varstans i Tjust. Bodil har ett förflutet i Västervik. På 80-talet och fram till 92 var hon sånglärare på Västerviks Musikskola. Samarbetat med Kerstin Johansson har Eksjöparet gjort sedan länge.
I sommarkyrkornas musikstunder har den världsliga musiken tagit stor plats. Med tre kyrkomusiker, som i Västrumsfallet, tog kyrkomusiken huvudrollen direkt, ja ända till utgångsmarschen, den pampiga "Napoleons marsch öfver Alperna".
Men att säga att den inte är kyrklig är egentligen fel. Innan traditionen med stillsamma postludier infördes i svenska kyrkan för bortåt 80 år sedan var det utgångsmarscher som gällde. Den fick kyrkobesökarna att resa på sig och lika taktraskt gå mot utgången. Nils-Gunnar Karlssons val av slutkläm på konserten blev kanske därmed en minnesbild för de allra äldsta lyssnarna.
Innan dess hade mycket hänt, både inom rent orgelspel och sång, både till orgel och piano.
Inledningen var David Wikanders Variationer över vår käraste sommarpsalm, "Den blomstertid nu kommer". Tonerna är hämtade ur en gammal svensk folkvisa. Vad Wikander har gjort med den liknar nästan en pikant fuga.
De två sångerskorna fick vi först bekanta oss med i ett par Negro Spirituals (är förresten inte begreppet bannlyst nu?) där särskilt "Deep river" gav besked om vilka utsökta, kraftfulla, friska röster de två sångerskorna ägde.
Sedan följde orgeltoner av de tyska 1700-talsmästarna Vincent Lübeck (sonen) och Georg Sorge samt fransmannen, 1800-talsromantikern Leon Boëllmann, själv orgelvirtuos. Hans "Bön" blev för mig konsertens största musikupplevelse.
Men, som redan skrivet, Bodil Karlsons och Kerstin Johanssons duettsång var högklassig, oavsett om de höll sig till 1700-talsmusik av Händel och Pergolesi eller närmade sig vår egen tid.
Den vikarierande sommarprästen Viviann Damell höll en andakt under temat "Andlig klarsyn". Den gav åtskilligt att begrunda, både för folket inne i kyrkan och alla utanför murarna.