Glädjande ökning av näktergalar

Sverige växer igen. Allt är inte av ondo när det gäller det svenska landskapets förvandling med avfolkning på landsbygden, nedlagda gårdar och övergivna torpstugor. När naturen långsamt börjar återta de uppbrutna odlingarna, vandra in över stenrösen, gårdsplaner, murar och ladugårdsbackar skapas nya möjligheter för både växter och djur.
Men växter som måste ha öppna, betade eller välskötta marker för att trivas är i dag hotade arter. Samma sak gäller fågellivet. När människan lägger ner det arbete som hållit landskapet öppet trivs inte längre det tuktade, ljusöppna landskapets fåglar.
Men det kommer andra istället. Det som naturvårdare med vämjelse kallar förbuskningen i landskapet bäddar för nya invånare.

Tidigt på 1960-talet hörde jag min första näktergal. Det var så sensationellt att folk kom i skaror vid nyheten om att storsångaren hade hörts i en utkant av staden.
40 år senare, på Öland, är det vardagsmat. Förstrött noterade jag under en cykeltur att näktergalarna gal var femhundrade meter.
Ornitologer brukar - om än lite på skämt - sucka över att hötorkar och näktergalar är det värsta som finns under en nattexkursion, därför att de överröstar de mer lågmälda rariteter som man gått ut för att avlyssna. Hopplöst drunknar kärrsångare, gräshoppsångare och presumtiva flodsångare i näktergalarnas hackande symfonier från vartannat slånbuskage. Inte utan anledning kallas fågeln på Öland för näktergalning av folkhumorn.

Få, om ens någon annan fågel, har haft så många tillbedjare bland författare, diktare och konstnärer. Till dem hörde Gunnar Brusewitz som gärna och ofta hyllade näktergalen. Helst borde den taktfasta sången avnjutas till stekta foreller en försommarkväll på Margaretetorps gästgivaregård vid Hallandsåsen, skriver han i sin Sommardagbok.
När Carl von Linné besökte Öland 1741 var uppenbarligen näktergalen redan välkänd på ön, men stort var ändå ögonblicket för forskningsresanden som "sent om aftonen gingo ut för att höra ett slags fåglars sång, som här kallades kledror, men voro veritable, sköne näktergalar, som i myckenhet fägnade oss med sin ljuva sång" antecknade Linné en natt i Glömminge norr om Färjestaden.
Enligt svensk fågelatlas var näktergalen på 1700-talet ganska vanlig i södra Sverige upp till Mälardalen. Men under 1800-talet inleddes en kraftig minskning. I slutet av det seklet skedde en återhämtning som följdes av en ny uppgång på 1960-talet. I Västerbotten noterades den första häckningen 1963. 1980-talet innebar en ny framgångsvåg för storsångaren som då flyttade in i nya områden.

Om igenväxningen av landskapet har gynnat näktergalen så gäller det i hög grad också rosenfinken. Ännu i början av 1980-talet var den vackert rödbröstade finken en ganska sällsynt uppenbarelse, även för ornitologer. Det är en art som kommit in österifrån och sedan spridit sig i vårt land. 1839 på Gotland sköts (!) det första kända exemplaret på svensk mark.
De första häckningarna i Sverige blev kända på 1950-talet. En landsomfattande fågelräkning på 1960-talet visade att arten hade fyrdubblat sitt antal på bara ett par år. Under de följande decennierna har rosenfinken flyttat in i allt fler svenska landskap men är framför allt en kustfågel med hemortsrätt på Öland och Gotland, kring Vättern, Mälaren och längs Upplands- och Sörmlandskusten.

Om än inte lika öronbedövande som näktergalen hörs rosenfinken på långt håll - en veritabel busvissling som för tanken till mänskliga aktiviteter. Den skarpa, explosiva sångstrofen är lätt att känna igen. I motsats till näktergalen är också rosenfinken en exhibitionist som gärna placerar sig väl synlig och ofta låter sig beskådas på nära håll.
Missa inte dessa båda framträdande personligheter i fågelvärlden! Fram till midsommar sjunger de. Sedan tystnar obönhörligt det mesta av försommarens fågelsång.