Guldet som inte går att glömma

Närmare 7300 åskådare såg Västervik Speedway ta sitt första SM-guld. Speedwayhjälten Robert Rosén (tidigare Johansson red. anm) arbetar i dag på YIT. Speedwayen är inte där längre, i alla fall inte lika påtagligt som 2005. Men han minns kvällen.- Det regnade väldigt mycket den där kvällen. Det blev förskjutet och ett tag trodde jag inte att det skulle bli av. Sen blev det uppehåll och banpersonalen gjorde ett jättejobb. Men det blev svårkört och visst blev man lite nervös. Det började rätt bra som jag minns det. Vi tog ledningen efter tre heat. Men efter pausen kom de ikapp och det blev ganska jämnt mot slutet, men som tur var knappade vi in och vann.Personligen var vinsten jätteviktig för Robert och resulterade i nya sponsorer och utrustning. Men han är också väldigt stolt, och mycket arbete och träning ligger bakom. - Jag har alltid varit en vanlig Svensson och haft ett heltidsjobb vid sidan av. Ibland gick jag till jobbet vid fem på morgonen, sen efter jobbet kanske man var iväg och körde till två på natten. Så kunde det se ut. Ibland fattar jag inte hur jag orkade!Vilket ögonblick minns du starkast från 00-talet?
- Det var nog SM-guldet. Det var en väldigt stor händelse, inte bara för Västervik Speedway, utan för hela kommunen tror jag. Det är något man alltid drömt om under sin karriär. Det är stor skillnad från att ta brons. Det går inte ens att jämföra. Tar man brons är man ju bara där och nosar på det. Vad gör du 2019?
- Det vore roligt om grabben har en karriär inom cross eller speedway som jag coachar honom i. Men jag vill inte påtvinga honom något. Men visst vore det kul om han ville köra speedway. Själv började jag när jag var fem år så det kanske inte är så konstigt att jag tröttnat lite nu vid trettiosju års ålder.

Guldet som inte går att glömma

Regnet ville aldrig sluta den dagen i september 2005. Men uppehållet kom. Liksom ett SM-guld.