Sara Hultman i klassrum 111, dit "hemmakämparna" får komma för att förbereda sig inför gymnasierummet.
Bland niondeklassarna i kommunen finns ett tiotal "hemmasittare". Eller "hemmakämpare" som Sara Hultman på kommunens aktivitetsansvar hellre kallar dem. Sara jobbar med ett projekt för att fånga upp dem i övergången mellan högstadiet och gymnasiet. Eleverna får komma till en särskild lokal på gymnasiet och plugga tillsammans med Sara en gång i veckan terminen innan gymnasiet börjar. Klassrummet är "npf-anpassat" och de är max fyra elever i taget. Så småningom kan eleverna få träffa mentorer och vara med på en lektion.
– Vissa står långt ifrån skolan. De kan behöva bilda anknytningar till en vuxen på skolan ett helt år innan de ska börja gymnasiet, berättar Sara.
Utöver de tio "hemmakämparna" som Sara nämner finns runt 25 elever där skolan flaggat för att det kan bli problem.
Projektet pågår fram till augusti, men man hoppas kunna fortsätta arbetet även när Saras tjänst försvinner.
Sara Hultman visar runt i gymnasiets korridorer.
Sara Hultman jobbar med "hemmakämpare" i övergången mellan högstadiet och gymnasiet.
Idag ligger frånvaron på Västerviks gymnasium på mellan 17-20 procent.
– Vi har sett att det har gett jättegod effekt och vi vill ha kvar funktionen.
Att vissa elever inte kommer till skolan är egentligen inget nytt. Det menar Jörgen Jonsson, som är gymnasie- och vuxenutbildningschef och tillförordnad grundskolechef i Västervik. Men på senare året har lagstiftningen förändrats, och gjort problemen blivit mer synliga. Skolan har ett större ansvar för att uppmärksamma och utreda frånvaron.
– Det fanns elever även på 1980- och 1990-talet som var borta mycket, men då hade vi inte betyget F, det vill säga underkänt, som betyg. Man kom in på gymnasiet ändå. Nu har den dörren stängts, konstaterar Jörgen Jonsson.
Framöver kan F-betyget komma att slopas. Regeringens utredare har föreslagit en ny betygsstege från 1-10, där det inte finns någon skarp godkäntgräns.
Idag ligger frånvaron på Västerviks gymnasium på mellan 17-20 procent. Bakom den siffran gömmer sig både elever som är borta på grund av sjukdom och elever som ibland kallas hemmasittare. "Elever med problematisk skolfrånvaro" uttrycks det ofta i skolans värld.
– Det finns ett stort mörkertal. Det som anges vara sjukdom kan vara helt andra saker. Någon jobbar extra, stannar hemma för att plugga till ett prov, får ta hand om sina syskon eller sina föräldrar. Upplevd psykisk ohälsa har blivit vanligare, säger My Markskog, handledare på kommunens aktivitetsansvar.
My Markskog jobbar med barn och ungdomar som inte går i skolan.
Senaste tiden har My Markskogs fokus legat på att få skolpersonal att greppa och implementera den närvaroplan som tagits fram. I närvaroplanen finns stöd till personalen om alltifrån hur man kan göra skolmiljön mer välkomnande till hur man bemöter en elev som varit frånvarande en period.
Genom det kommunala aktivitetsansvaret har My även koll på de ungdomar i Västervik mellan 16 och 20 år som inte går i skolan, eller inte fullföljt sin gymnasieutbildning. Vid intervjutillfället handlar det om 111 ungdomar. Många av dem har jobb och försörjer sig själva – men utan gymnasieutbildning är det svårt att få fasta tjänster.
Av dessa elever har det under de senaste åren i snitt varit mellan 20-30 ungdomar som My och hennes kollegor jobbat aktivt med, men sedan maj förra året har de blivit färre. Teamet har samtidigt börjat samarbeta mer med gymnasiet, och stöttar fler ungdomar än tidigare som faktiskt kommit tillbaka till skolan.
– Detta mycket tack vare de projekt som pågår just nu, säger My.
Jörgen Jonsson konstaterar att alla de här ungdomarna kommer behövas på arbetsmarknaden i framtiden. Snart ska allt fler äldre ska försörjas av allt färre yngre. Vissa klarar av att få ett jobb utan att gå gymnasiet – men för många är det svårare.
– En fullföljd gymnasieutbildning är biljetten till ett jobb och ett bra liv.
Varför växer problemet med problematisk skolfrånvaro?
– Ofta beskrivs psykisk ohälsa som en orsak, men det kan också vara ett symtom. Ofta upplever man att man inte klarar av skolan och utsätts för överkrav. Vi i skolan måste vara nyfikna på varför barnen är borta. Det kan handla om förhållanden hemma, otur att få en lärare man inte klickade med, att man missade en period i skolan. Det är väldigt komplext, säger My.
Logistik kan också vara en faktor som försvårar för eleverna att ta sig till och från skolan – att man bor långt ute på landet, till exempel, kanske i kombination med bristande föräldraansvar.
– En teori som en del har är att den läroplan vi har nu handlar mycket om att reflektera, analysera och resonera, inte bara på gymnasiet utan hela vägen. En del menar att det är fel, att vi borde ha mer faktainlärning. Alla kanske inte klarar av att ta det här ansvaret, säger Jörgen.
Vad tänker du själv?
– Jag tror att det är oerhört viktigt att lära sig grunderna, om man ska kunna analysera och reflektera.
Sara Hultman lyfter också att många unga känner en press på grund av sociala medier. Saker som händer utanför skolan hänger med hem, och tvärtom. Vissa har svårt att hantera de sociala sammanhangen i skolan.
Hur stora är möjligheterna till anpassningar för eleverna? Finns det nog med resurser i skolan för att ge barnen det de behöver?
– Det finns jättemycket resurser i form av specialpedagoger, speciallärare, kuratorer och så vidare, även om man på alla nivåer kan känna att det behövs mer. Men det finns ingen exakt siffra på hur många som behövs. Vi jobbar i ett demokratiskt system där kommunfullmäktige ytterst tar de ekonomiska besluten, och det vi har får vi förhålla oss till. Ibland kan man behöva mer resurser, men inte alltid. Ibland behöver vi använda de resurser vi har bättre, säger Jörgen.
Jörgen Jonsson är tillförordnad grundskolechef, men även rektor på Västerviks gymnasium.