Lasse, som egentligen heter något annat, satt länge häktad, först i Malmö och senare i Helsingborg, innan han kom till Kumla riksmottagning, där en utvärdering gjordes.
Därefter placerades han i Västervik. Men personalen i Västervik, som jobbar runt honom till vardags, har inget att säga till om, när det gäller viktiga beslut om honom. Villkoren har bestämts i Kumla.
Det här är något som Lasse tycker är ganska knäppt, och som han skulle vilja ändra på. Rent generellt tycker han att beslutsmakten borde flyttas neråt i organisationen, till den personal som känner fångarna.
På många sätt tycker han att fängelset i Västervik är bra, även om han inte vill gå så långt som att säga att han trivs.
- Ingen fånge trivs. Men jag har haft en bra tid här.
Han vet att det är många som JO-anmäler fängelset i Västervik av olika skäl. I vissa fall beror det på att fångarna inte känner till vilka regler som gäller, eller på att fängelsets personal är dålig på att informera.
- Det kvittar vilken anstalt du sitter på. Du hittar alltid något att klaga på. En del tycker att den här anstalten är den sämsta som finns. Andra tycker att den är rätt bra.
Något som han tycker är besynnerligt är att säkerhetskraven i Västervik i vissa fall är högre än på Kumla, fast Kumla har säkerhetsklass A och Västervik bara C.
- Jag får inte ha samma saker på rummet här som där. Om något är okej där, varför är det inte okej här?
Han anser inte att fängelset i Västervik är fullt utrustat för vad en "långtidare" (en som sitter inne länge) behöver. Sortimentet i kiosken är för litet och för dyrt. Han är också kritisk till att de bara får handla på lördagarna. Det borde vara två gånger i veckan.
En annan sak som retar honom är att de inte får köpa in Playstation och ha på rummet, för att kunna spela dataspel, utan de 22 fångarna på avdelningen får turas om med några gamla spelkonsoler.
- Folk säger att svenska fängelser är så bra, och visst är de bra, om man jämför med Uganda. Men man får också titta på hur samhället ser ut i övrigt.
Det tar på psyket att sätta inlåst länge. Då kan det vara bra att ha något att fördriva tiden med, tycker Lasse.
- Kirseberg (ett fängelse, red:s anm) har XBox på avdelningen. Tar man bara bort nätverkskortet, kommer man ju inte ut på internet. Västervik har precis blivit C-klass, men det känns ibland som om det inte riktigt är deras hemmaplan.
Dessutom vill han vara ute mer. I dag får de bara en timme promenad per dag och en timme fotboll i veckan.
Vidare säger han att det egentligen ska finnas solarium och bastu på fängelset, men det gör det inte.
När det gäller solariet ska det bero på att det missköttes för flera år sedan, ett argument som inte Lasse köper.
- Vi kan inte sitta kvar i kollektiv bestraffning. Det tycker jag är fel. Ska fångar straffas om hundra år för det vi gör i dag?
Avslutningsvis tycker han att det är på tok för lite med två besökslägenheter på ett så stort fängelse, och elva besöksrum, varav bara fyra är vikta för långtidare.
Att Lasse hamnade på Kumla, innan han placerades i Västervik, beror på att alla som döms till fängelse i fyra år eller mer först kommer till riksmottagningen där. Lasse fick tio år. Han dömdes mot sitt nekande för grovt narkotikabrott, och har hittills suttit av ungefär två och ett halvt år av det straffet.
Han är från Malmö, och hoppas på sikt att bli förflyttad till Halmstad, så att han får närmare till sin sambo. Hon får hälsa på honom, och han får ringa till hennes fasta telefon, men inte till hennes mobil.
Problemet är bara att hon nu har börjat jobba på sådana tider att de bara kan höras av en gång i veckan.
Han förstår inte varför han inte får ringa henne på mobilen, när hon har ett abonnemang, som står på henne. Den förklaring som han har fått är säkerhetsskäl.
Samtidigt vill kriminalvården att han ska kunna behålla sitt sociala nätverk utanför fängelset, men det är inte så lätt om man knappt hinner talas vid.