Har aldrig ångrat livet som oavlönad diplomatfru

Hon träffade Bertil under studietiden i Västervik och de blev ett par under en midsommarfest på Äskeskär i Västerviks skärgård. Tillsammans med maken har hon och tre, senare fyra söner rest runt i världen. - Jag hade tänkt bli bibliotekarie, men så fick vi en handikappad son och jag ville ägna all tid åt honom, säger Marie-Louise Jobeus, som är uppväxt i Västervik. Det har jag inte ångrat. Men jag blev inte bibliotekarie istället började jag hjälpa Bertil när sönerna klarade sig själva. Nu känns det verkligen som att Bertil och jag sköter det här tillsammans.- Jag tillhör säkert den sista generationen av oavlönade fruar som ställer upp för att ordna fester, mottagningar, middagar och förbereder besök. Där har UD en förlegad kvinnosyn och den måste ändras, en ung kvinna av i dag vill ha en egen karriär och egna pensionspoäng. Genom en intresseorganisation fick vi igenom att "medföljande" skulle få pensionspengar. Det fick vi en tid, men nu har inbetalningarna upphört. Men jag betonar att vi alltid varit överens om att göra det här och att jag varit medveten om min roll.Konsulatet är byggt för sitt ändamål på 1950-talet. Det är stort och ligger centralt men ändå avskilt med en glimt av havsutsikt. Nedre våningen domineras av ett sällskapsrum med härliga svenska möbler och en matsal. Det finns ett förhållandevis litet kök, ett grovkök och konsulatkontoret. I övervåningen finns makarnas privata vardagsrum, flera sovrum, toaletter, duschar och ett frukostkök. I källaren finns tvättstuga, bastu och dusch. Marie-Louise Jobeus har mycket att stå i. Senaste månaderna har varit extra intensiva inför och under besöket av Kronprinsessan Victoria, som bodde i konsulatet som också är makarnas hem. Knappt hinner hon pusta ut innan den 6 juni ska firas. Sveriges nationaldag är definitivt en större tilldragelse för ålänningar än för gemene man i Sverige. Konsulatet väntar 250 gäster som ska ha mat och dryck. Stadigt under hela året kommer det gäster som ska ha rena lakan och frukost och skjuts till flyget...- Tur att vi älskar det här, vi är bortskämda med att få träffa så många intressanta människor hela tiden. Ibland är det väldigt intensivt, men om det blir en lugn period så börjar jag bli rastlös. Samma rastlöshet kan infinna sig när hon bott för länge på en plats.- Ibland känns det så, men nu måste vi varva ner. Vi har bostad i Västervik, Skedshult och en liten lägenhet i Stockholm. Om vi blir rastlösa får vi väl ge oss ut och resa på egen hand. Åland är ett bra ställe att anpassa sig till Sverige på, det är som Västervik, det är bara klockan som "går fel".Övervägande delen av alla minnen är positiva. Barnen har fått en internationell inriktning på sina liv men det har funnits smolk i bägaren. Som under terrorvågen i Aten, jordbävningarna i Tokyo, otryggheten i Washington. Men det är parenteser i ett oerhört intressant och omväxlande liv i Sverige, Holland, Japan, Finland, Grekland, USA, Island och så Åland.

Har aldrig ångrat livet som oavlönad diplomatfru

- Vi har aldrig ångrat vårt kringflackande utan sett det som en möjlighet för oss och för barnen, säger Marie-Louise Jobeus, som är den sista generationen av "medföljande" diplomatfruar.