Slottsholmen med sin upplysta terrass glittrar i mörkret och Sankta Gertruds kyrka ger ifrån sig ett varmt sken. Någonstans snett framför oss hörs ett dovt ooo-å, ooo-å.
– Ejdrar! De första jag hör i år, utbrister Johannes Löf.
Staden ser idyllisk ut, där vi på håll betraktar den utifrån vattnet. Men här har också hiskeliga saker inträffat genom historien.
– Man hör ofta att "det var bättre förr", men 1800-talets Västerviksbor skulle säkert inte hålla med om det. De skulle nog tycka att det var betydligt bättre i dag, säger Johannes.
Vi har rundat Notholmen och närmar oss med långsamma paddeltag platsen där Tändsticksfabriken en gång låg.
Johannes berättar om Augusta Karlsson, en av många barn och unga som arbetade på fabriken med att avsyna och packa tändstickor.
När hon levde, i slutet av 1800-talet, gick barn bara i skolan i sex år.
– Från fjorton års ålder arbetade de tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan, och tändsticksfabriken var en vanlig arbetsgivare.
I fabrikens packsal granskades tändstickorna vid ett stort avsyningsbord innan de förpackades i askar som därefter förslöts i zinklådor innan de skeppades vidare till transatlantiska länder.
Vid avsyningsbordet förekom det ofta små bränder när tändstickorna på bordet antändes.
– Det ”flåsade”, som man sa, och konsekvenserna var svedda fingertoppar, avbränt hår och lättare brännskador.
Men i januari 1893 inträffade det som inte fick hända.
En bitande kyla, med temperaturer ner mot 25 minusgrader, höll Västervik i ett järngrepp under flera dagar och en av dessa dagar utbröt en brand i packsalen.
– Det här var inte en flåsning, utan hela packsalen antändes och barnen flydde i vild panik mot utgångarna. Det blev trängsel och tumult, kraftig rökutveckling och en enorm hetta från branden. Alla barn i packsalen lyckades ta sig ut – alla utom ett. Augusta Karlsson, 18 år, dog i branden.
Johannes berättar inlevelsefullt hur människorna på utsidan försökte släcka elden men att vattnet hann frysa till is innan det träffade lågorna.
– Man kanske kan tycka att brandövningar på arbetsplatsen är tråkiga avbrott. Och att kraven på arbetsgivaren kring utrymning och brandskydd är överdrivet pedantiska. Men om säkerhetstänket hade varit lika utvecklat runt förra sekelskiftet som i dag hade kanske Augusta haft chans att bli vuxen.
Tändstickfabriken brann ner till grunden men byggdes upp på nytt och var igång till sent 1960-tal, då den lades ned.
Vi paddlar vidare längs Slottsholmsleden och gör ett stopp vid Stegeholms slottsruin, numera tätt förknippad med musik och ljumma sommarkvällar. Men 1517, under Gustav Vasas tid, utspelade sig fruktansvärda scener här då danskarna anföll slottet.
– Det sägs att härföraren Karl Knutsson Tre Rosor var känd för sitt svenskhat, och att han kungjorde att den av knektarna som skonade en enda svensk själv skulle dräpas.
De danska knektarna följde befallningen och striden om borgen blev skoningslös.
– Anfallet inleddes med att borgen sattes i brand. Ståthållaren Johan Arendtsson förlorade i slaget sin fru och sina fyra barn. När Arendtssons yngste son försökte fly från den brinnande borgen genomborrades han av åtta hillebarder, ett slags spjutyxa, från danska knektar. Det här ansågs så brutalt att det rapporterades till den svenske kungen.
Vi konstaterar att det även i vår samtid begås vidriga krigsförbrytelser mot civila. Så på den punkten kan man nog inte påstå att det varken blivit bättre eller sämre. Även om det i dag finns en internationell krigsförbrytartribunal.
Vi paddlar vidare mot Kanothålet och Gamlebyviken. Och Johannes berättar vad som hände här en lördagsmorgon 1909. Det är en historia om ond bråd död, i skarp kontrast till den vackra majmorgon som mötte arbetarna när de gått av sitt pass för att ta helg dagen då detta utspelade sig. Berättelsen rymmer en "Svente med tummen", verkmästare Gustaf Erik Törngren, en slokhatt, ett mynningsladdat gevär och ett mystiskt försvinnande. Mer än så kommer inte att avslöjas här.
Vi paddlar vidare mot det gamla varmbadhuset och Häggbladska för fler berättelser.
När vi vänder tillbaka mot Notholmen har mörkret lägrat sig, vi knäpper på pannlamporna och småpratar om samtidsfenomen, det-var-bättre-förr-tänket, paddling och livet i stort.