Det är lunchtid i ukrainska staden Bucha, belägen bara några kilometer utanför huvudstaden Kiev. Tisdagen den 11 oktober 2022 är en mörk dag i Europas historia. Det senaste dygnets raketattacker från Vladimir Putin har släckt 19 ukrainska människoliv. Hundratals människor är skadade. Viktig infrastruktur har förstörts över hela landet – och det finns inte mycket som talar för en nedtrappning i nuläget.
I en lägenhet i Bucha bor Vladyslava Prystupa med sin dotter Myroslava och maken Oleh. Flyglarmet i krigets Kiev ljuder som så många gånger förr.
– I går grät jag lite. Det kändes som att man fick uppleva det som hände i februari igen. I går befann jag mig i skyddsrummet så jag hörde inte missilerna. Men på nyheterna kom information om en missil, sen en till och så fortsatte det. Det var läskigt. När allting startade i februari var jag ensam. Men nu är det annorlunda, jag har ett barn att tänka på, förklarar Vladyslava.
När Ryssland inledde invasionen av Ukraina i februari väntade Vladyslava Prystupa sitt första barn. Hemstaden Bucha förvandlades till en frontlinje i striderna om Kiev och området ockuperades snabbt av Ryssland. Efter nio dagar tvingades Vladyslava fly till den polska landsbygden tillsammans med sin mamma och 15-årige lillebror. Kvar i krigets Ukraina fanns en blivande pappa som inte fick lämna med sin familj.
– Det var en tragedi. Många dog. Från första dagen var det ryska helikoptrar, stridsvagnar och flygplan. Jag var gravid i sjunde månaden och efter några veckor i Polen bestämde jag mig för att ta mig till en säkrare plats för förlossningen.
Vladyslava kontaktades av en vän som hade lyckats ta sig till Sverige. Hon berättade om landets kostnadsfri sjukvårdssystem.
– Vi hade inte så mycket pengar och jag var osäker på hur det såg ut i olika länder. Jag var rädd att komma någonstans där man behövde betala för en förlossning. Så vi tog oss till Sverige och hamnade efter tre dagar i Västervik.
Den 10 april fick Christer Kavhed ett samtal från volontären och samordnaren Akko Karlsson om han ville ta emot en ukrainsk familj. Och det gjorde han med öppna armar. Dagen efter kom Vladyslava, hennes mamma och bror till villan på Sankta Gertruds väg.
– Jag kände en trygghet som jag inte hade gjort på flera veckor. Där kunde jag koncentrera mig på graviditeten och fick ett oerhört fint stöd. Christer var otroligt snäll och gav mig choklad eftersom han kom ihåg att hans fru åt det när hon var gravid. Små fina gester gjorde att jag verkligen kunde slappna av, berättar Vladyslava.
Den 22 juni föddes lilla Myroslava, eller Mira som familjen kallar henne. Sommaren spenderades i Västervik och både Vladyslava och Mira mådde bra. Men längtan efter maken Oleh, som ännu inte hade träffat sin förstfödda dotter, blev för stark. Den 5 september valde familjen att resa tillbaka till Ukraina igen. Läget i hemlandet hade stabiliserats tillräckligt.
– Det är vårt första barn och min man kunde inte se henne växa upp. Första månaderna med en bebis händer det något varje dag. Det fanns inga ryska millitärer kvar i området och det hade inte kommit några missiler på länge. Så vi bestämde oss för att flytta hem, så att Mira kan få växa upp med sin pappa.
Men på bara några dagar har läget förvärrats kraftigt. Under måndagen avfyrade Ryssland ett 80-tal kryssningsrobotar mot flera Ukrainska städer. Viktig infrastruktur har skadats och flera civila har fallit offer för Putins missiler.
– Min man jobbar vanligtvis inne i Kiev. Men som tur var hade han bestämt sig för att jobba hemifrån just igår. Han kunde lika gärna ha varit på en tunnelbanestation. Jag var på vårdcentralen med Mira när flyglarmet ljöd. Vi tog plats i skyddsrummet eftersom sjukhus kan vara mål för bombningarna. Vi var där nere ett par timmar och när vi hörde på nyheterna att det var uppehåll tog vi oss hem.
Trots att bomberna faller mår familjen bra, i dag har det "inte varit så många bomber" som Vladyslava uttrycker det. Stressen och oron finns där – och bomberna fortsätter falla.
– Vi har fått till oss att inte vara inne i Kiev. Många försöker att fly nu också. Ryssland dödar människor. I går berättade en arbetskamrat att hon korsade ett övergångsställe. Minuten senare var det sönderbombat. Hon var en minut från döden.
Men 234 mil bort finns en trygghet. Christer Kavheds dörr på Sankta Gertruds väg står alltid öppen för familjen. Men helst av allt hoppas Vladyslava att världens ska gå samman och få slut på kriget. Men det kan dröja. Oleh kan fortfarande inte lämna Ukraina, och om kriget fortsätter kan den lilla familjen splittras – igen.
– Christer säger att vi alltid kan komma om det blir för farligt. Men vi väntar och ser om det blir bättre. Men om vi får fler dagar som i går måste vi nog fly. Inga män får lämna Ukraina, och det var jättesvårt att vara ifrån Oleh under sex månader, säger Vladyslava.
Vi börjar samtala om Sverige. Vladyslava nämner Christers typiska svenska villa. Inredningsdetaljerna. Midsommar. Fikastunderna med grannarna. Att svenskar knyter hundpåsen på kopplet fast det finns fickor. Havet. Varmbadhuset i Västervik. Efter en stund brister det för Vladyslava. Det är omöjligt att hålla tårarna tillbaka.
– Jag vill verkligen tacka alla i Sverige. Vi fick otroligt mycket stöd under vår tid. Nu har jag tårar i ögonen. Det finns otroligt många fina människor och jag blev chockad över er värme. Ni betyder mycket för Ukraina. När jag gick över tiden ringde Christers vänner hela tiden för att fråga hur det gick och om barnet hade kommit. Det var inte sista gången i Sverige. Vi drömmer om att resa tillbaka, men som turister.
Vardagen som mammaledig i krigets Ukraina går vidare. I slutet av intervjun tystnar flyglarmet och Kievs befolkning kan andas ut för stunden. Hur framtiden ser ut är det ingen som vet. Inte heller var och när nästa missil landar. Men historien om Vladyslava, Mila, Christer och Oleh visar att det finns en gnutta ljus i varje mörker.
Under torsdagen kommer en intervju med Christer Kavhed att publiceras.