- Här är ett helt annat, mycket lugnare liv. Samtidigt har jag fortfarande kvar en fot i Afghanistan. Man slukar allt på nyheterna. Bara de två senaste veckorna har de haft två attentat där jag jobbade. Jag tänker mycket på det. Man känner ju igen alla ortsnamn och vet precis hur det ser ut.
VT träffar nyhemkomne Henrik Ryheden när han vårrustar Maxi 68:an "Huggo" på båtvarvet vid Solbergs udde i Västervik. Han brukar vara först att sjösätta sin segelbåt. I år är han nästan sist.
- Många blir väldigt rastlösa när de kommer hem från en sådan här lång tjänstgöring i en krigszon. Det är tur att jag har en underbar familj, hus och båt att engagera sig i. Annars hade det nog blivit svårt att återanpassa sig till ett vanligt liv. Även om psykologerna under den veckolånga debriefingen i Stockholm efter hemkomsten berättat att det för många kommer att kännas just så här, säger Henrik.
- Man har levt så intensivt och så tätt på varandra under så lång tid. Ständigt under anspänning. Befälen framhöll alltid att vi skulle "kämpa ända in i kaklet". Tjänstgöringen nere i Afghanistan varade från den 6 december till den 30 maj. Innan nerresan var det utbildning i flera månader.
Hur upplevde du smällen då vägminan detonerade under pansarbilen?
- Det gick så jäkla fort. Vi åkte som nummer två i en kolonn. Fordonet framför måste ha missat vägminan med bara någon centimeter. Plötsligt brakade det till enormt och en kraftig tryckvåg gjorde att det slog lock för våra öron. Hela pansarfordonets framvagn flög en bra bit upp i luften trots att fordonet väger 23 ton.
Henrik Ryheden är lite besviken på att svenska militären släppte nyheten om bombattentatet så snabbt. Redan innan han och hans kamrater hunnit återvända hem till basen Camp Northern Lights.
- Nu fick min familj höra nyheten på radio och tv flera gånger innan jag hann ringa hem och berätta att jag och mina kamrater var oskadda. Men då hade ju redan min fru Petra och mina två pojkar på 3 och 9 år redan hunnit oroa sig mycket.
Hur såg din vardag som ambulanssjuksköterska ut där nere?
- Det var till största delen dagig sjukvård av svenska/nordiska soldater. Skoskav, magproblem och tandvärk. Vid ett tillfälle hade vi ett skarpt läge när en afghansk polis blev skjuten. Hela vårdkedjan fungerade perfekt och vi klarade honom med hjälp av snabb helikoptertransport.
Samtliga 500 svenskar i FS 20-kontingenten, där Henrik arbetade, återvände hem oskadda efter sitt halvår i Afghanistan. Nu tjänstgör FS 21.
Kommer du att söka någon liknande tjänstgöring i framtiden?
- Jag har inte stängt några dörrar, men det lär nog dröja ett tag i alla fall. Kanske kan jag tänka mig något kortare inhopp. Till att börja med ska jag i höst vara med och i Göteborg utbilda ambulanssjuksköterskor till FS 22.
Vad är skönast med att komma hem, förutom att få återförenas med familjen?
- Att själv bestämma vad man ska äta. Det var lite av en chock att första gången efter hemkomsten gå runt i en Ica-hall och handla fisk, skaldjur och annat.
- På tågresan från Stockholm till Västervik fick man lite distans till vad som egentligen är ett problem. De ropade upp i högtalarna att det uppstått ett allvarigt fel ombord - med tågets internetsystem! I Afghanistan är det få som sett ett tåg.
Henrik är nu ledig fram till den 1 augusti då han åter börjar arbeta som ambulanssjuksköterska i Västervik.
- Till dess ska jag bara njuta av ren luft, grönska, skog och hav. Här dammar det inte konstant och inte heller behöver man använda skyddsglasögon och ansiktsmask för ideliga sandstormar.