Ursäkta att jag kommer lite tätt. Förseningen senast berodde på att min tekniska briljans inte riktigt matchade verkligheten. Jag försökte få en artikel utan text publicerad. Det gick inte.Själva texten sände jag ut i cyberrymden. Kanske är den vid det här laget på väg mot Mars, trots att det bara är juli.Men enligt amerikanska astronauter finns det utomjordingar där ute, så kanske har jag nått en ny läsekrets. Också, är väl bästa att säga, ty den jag har är den bästa av alla, och den tänker jag göra allt för att behålla.Och när jag ser på armadan av stora motorcyklar som invaderat Västervik, undrar jag om det finns sådana glänsande praktexemplar i själva verkligheten, och hur många hundratusen de i så fall kostar. Knuttarna är minst medelålders och ser ut att vara snälla som små björnar. När de lufsar omkring och mumsar på glass och sockerdricka förstår jag inte hur de klarar den smäktande värmen i sina präktiga läderutstyrslar. Att de tävlar i fantasifulla hjälmar ger stadsbilden nya dimensioner. Jag såg gäng av både mohikaner och örnar. Några skeppare, som var så framgångsrika förr i Västervik, syntes inte ett spår av. Kanske måste Patrik komma hem igen?Utrikesminister Carl Bildt skrev i SvD i går att han nästan regisserade en statskupp mot den bosnien-serbiske presidenten Radovan Karadzic, när han var EU-fredsmäklare i mitten på 90-talet. Hur man nu nästan kan göra det.Klart står emellertid att Bildt redan från början misstrodde Karadzic och därvidlag hade stöd från tidigare norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg, som ansåg presidenten som "notoriskt opålitlig", enligt Carl Bildts beskrivning i boken "Uppdrag fred".Efter mer än tolv år på flykt undan rättvisa fångades nu i veckan Karadzic på en buss i Belgrad. Han hade fräckt etablerat sig som läkare med naturmedel som specialitet och på märkligt sätt undgått upptäckt. Fast säkerhetsstyrkorna troligen känt till honom, men först nu fått politikernas klartecken för ett gripande. Anklagelsen om krigsförbrytelse ska nu prövas i Haag.Karadzic’s första begäran att bli avrakad sitt yviga skägg och avklippt det väldiga håret, tycker jag inte skulle ha beviljats. Som han försökte dölja sig undan rättvisan kunde han ha fått levat.Förra veckan glömde jag också att kommentera Björn Ulvaeus’ program "Sommar" i radion. Det var ett sällsynt fint program, väldisponerat och med perfekta sköna låtval. Det var allvarsamt, humorfyllt och tankeväckande.Björns problem med minnet lät bestickande. Han säger sig inte ens komma ihåg att han stod på scenen i Brighton 1974 när ABBA vann Eurovison Song Contest. Försök att med goda vänners hjälp, skolkamraters och flickväns, återuppliva minnet gav magert resultat; inte ens hypnos frambringade några minnesbilder.Som en avslutande kontrast läste han välfunnet några rader ur Vilhelm Mobergs Utvandrarna, som Björn och Benny sysslat så mycket med i musicalen Kristina från Duvemåla.Karl Oskar hade fysiska problem och svårt att röra sig. Kristina var död sedan flera år. Men med hjälp av kartan över Liuders Socken kunde Karl Oskar i minnet lätt röra sig i sin hembygd, när han med fingret följde vägen och stigen till Kristinas by. Det var en mil, en lång svensk och inte en kort amerikansk , mellan byarna. "En lång väg, som för honom är kort och som blir kortare för varje gång han går den, en väg som han känner väl, där han är förtrogen med varje krök, varje backe, varje grind, varje led. Han går den på lätta fötter, han halvspringer när han har bråttom... Han skall gå fram till en grind utanför ett hus i den främmande socknen; där skall hon stå, och hon skall bära en blå axelschal. Och om han är sen och hon kommer först skall hon vänta.Han letar efter den vägen på kartan, och han vet att han snart skall hitta den: Vägen till den kvinna som skulle bli hans hustru."Jag har fått veta att Björn fick massor av mejl från uppskattande lyssnare efter programmet. Det är skönt när VT:s kulturpristagare sköter sig.
