Herr Spiegel

Såg ni TV-programmet om "Rania, drottningen av Youtube" i veckan? Om inte, så finns chansen i morgondagens repris. En fascinerande berättelse om den unga vackra drottningen av Jordanien, som lanserat en egen TV-kanal på Youtube. Hon engagerar sig socialt, vill utplåna fördomar om sitt land och islam, om kvinnors roll och situation. Hon och hennes make kung Abdullah II går i kamp mot s k hedersmord, som inte alls har något stöd i koranen.Rania, som är född och uppvuxen i Kuwait och har studerat på universitet i Kairo, blev 2005 rankad som världens 81:a mäktigaste kvinna av tidskriften Forbes. Nu, med hennes enorma exponering via nätet, och gäst hos Oprah Winfrey, har hon säkert avancerat långt upp på listan.Jag kände hennes svärfar Kung Hussein av Jordanien, Hussein bin Talal al-Hashemi. Jag skriver ut hela namnet på honom för att ingen förväxling med en annan Hussein ska ske. Han blev kung redan vid 16 års ålder 1952 och efterträddes av sin son 1999.År 1960 var han på statsbesök i Marocko och det var jag också. Ja, inte på statsbesök kanske, men vi var fyra unga och lite dumdristisga grabbar som redan då gjorde vårt livs resa i en liten Morris Minor till Marocko. I Rabat träffades vi den 24 april.Av en slump kom vi mitt i en väldig uppståndelse kring centralstationen. Mycket folk hade samlats, poliser dirigerade folket, militärer marscherade upp. Så kom tjutande motorcyklar och bilar med blåljus.Jag försökte ta mig ut till den röda matten som rullats ut för att kunna se vad som hände och eventuellt fotografera för min hemtidning. (VT:s utsände, ungefär). Ett par tyska journalister från Bild-Zeitung berättade för mig att Jordaniens kung och Marockos kung Mohammed V tillsammans med kronprinsen Hassan skulle passera för att resa tåg till Casablanca. Visste jag inte om det? Hade jag ingen livsviktig ackreditering? Akta dig! Trängseln var enorm. Snart var jag ute på röda mattan, hack i häl på kungligheterna med uppvaktning. Jag skulle ju ha bilder.Först polisen, så kungligheterna, så jag rakt igenom stationen där rader av militärer skyldrade gevär när vi passerade och ner en lång trappa till perrongen. Ombord! Stig på! Men jag skulle ju inte med, bara fram och ta närbilder. Ett par meter från kungarna knäppte jag avskedet dem emellan (det kunde ju ha varit en pistol jag avfyrade). Så vände Mohammed och tågade uppför trappan och genom stationen. Och jag efter, alltmedan militärerna skyldrade gevär igen.Det är den största uppvaktning jag fått, hittills, men som väl var förstod jag inte faran med tilltaget. Om jag gjort det, hade jag säkert väckt riskabelt uppseende och omhändertagits.Sens moral: bäst att inte veta så mycket.Men, som sagt, jag stod Hussein, som var kung i hela 47 år, mycket, mycket nära. Det ska Rania veta.Ett annat viktigt TV-program jag måste se är förstås Hedebyborna, som startade förra söndagen och håller på till mitten av augusti. Ska folk verkligen orka masa sig hem varenda söndagkväll så länge och mitt i sommaren? Är repriserna verkligen inlagda i ett vettigt schema?-Det är väl nästan tio år sedan den visades förra gången, trodde hustrun.Det är 31 år sedan.Sådär är det här i livet. Vissa saker tror vi alltid skedde i går. I morgon ska vi se hur baronerna och deras problem står sig i dag.