När du läser detta skriver jag på morgondagens artikel om det protestbrev som sätter fart på trafikhinderdebatten på Bjursundsvägen i Loftahammar. Det är första dagen på nya jobbet som lokalredaktör i byn. Allt känns väldigt litet här på min lilla redaktion, i den lilla tamburen, i den lilla ICA-affären. Alla verkar känna alla. Och jag känner ingen. Men jag gillar första-dagen-på-jobbet-dagen. Förutom en liten detalj. Det är alltid något som går åt skogen. Det är få av mina före detta kollegor på tidningen i Linköping som minns mitt scoop från min första dag där. Eftersom det var första dagen, så ville jag inte göra så mycket väsen av mig. Jag tog därför det säkra före det osäkra och ställde min bil i en parkeringsruta utanför tidningens parkering. Efter att jag skrivit ner mitt scoop kom ångesten. Jag fick ångra att jag inte lade i handbromsen och betalade parkeringsavgiften. Men det var inte det värsta. Hur förklarar du för dina nya och nyfikna kollegor varför din bil inte står i parkeringsrutorna utan istället på andra sidan gatan störande nära skattemyndighetens entré som om du försökt dig på en smash and grab-stöt och sedan ångrat dig och stuckit i ren panik? Nä jag hade inte heller lätt att förklara det. Inte det som hände första dagen på skolan i Linköping heller. Där fick jag chansen att rädda rektorn i ett viktigt möte. Den tänkte jag ta så jag började gräva i min väska och hittade en penna åt henne först av alla. Jag borde naturligtvis ha tittat på reklamtexten på pennan först. Sorgligt nog gjorde jag inte det. Istället läste den storväxte rektorn "Ring viktväktarna" - och tillhörande telefonnummer. Det enda jag kommer ihåg från den dagen är när rektorn tittade på mig som om jag hängt upp hennes mormors rullator i ett träd.Därför är det lätt att snabbt komma på två anledningar till att jag inte vill göra bort mig i dag. 1) Loftahammar är litet och 2) alla jag träffat här verkar vara som mänsklighetens svar på Flahultarns allt-i- allo-salva. Alla verkar hjälpa till med det mesta. Var och varannan tycks jobba på minst sju olika ställen i byn. Det är ett bra utgångsläge. Lär jag känna en sådan allt-i-allo-person, som killen som påminner om Bill Gates eller Språkgeniet som jag träffade i torsdags, så kan jag luta mig tillbaka i tamburen på ICA och bara skriva. Men gör jag bort mig, så kan jag glömma nyhetstips och reportageidéer från halva befolkningen i byn. Det har jag inte råd med. Hur ska jag då få upplysning om lokala personligheter med spännande livsöden till artikelserien "Gästbryggan"? Den typen av återkommande artiklar gör sig inte med endast en stor bild på en bar brygga. Definitivt inte flera lördagar i rad. Och den tänkta artikelserien där lokala personligheter från bygden ska ge dig tips på hur du kan få en mer harmonisk sommar blir inte heller densamma utan de lokala personligheterna och deras råd. Därför ska jag göra allt jag kan för att hitta vänner här. Jag har fått höra att små platser som Loftahammar kan vara inåtvänt för oss utomstående. Men än så länge har jag bara haft nytta av att byn är liten, att alla känner alla och att de flesta har sju olika jobb. Ta bort det och Loftahammar skulle inte kännas lika aktivt, unikt och gemytligt.
