På semester från missilerna i Ukraina

"Ödet tog oss hit och jag tror på ödet", säger ukrainskan Vladyslava Prystupa när hon hälsar på i Västervik.

För Krister Kavhed var det självklart att öppna sitt hem för familjen på flykt.

För Krister Kavhed var det självklart att öppna sitt hem för familjen på flykt.

Foto: Christer Andersson

Västervik2023-07-31 21:00

Hemma i krigets Ukraina tjuter flyglarmen till och från på nätterna och fördärvar sömnen.

Här i huset på Sankta Gertruds väg vaknade hon av den dunkande partypulsen från Lögabergen på andra sidan vattnet.

– Jag var uppe och dansade till den en timme, berättar Vladyslava Prystupa om musiken från Löga Beach.

Hon är tillbaka i Västervik med dottern Myroslava (Mira) och mamma Oksana. De hälsar på Krister Kavhed som de hamnade hos förra året efter flykten från hemskheterna i Bucha.

Med dottern i famnen vill hon berätta om hur vardagen är under de ryska bombningarna. Om dotterns problem och framtidstron i hemlandet.

I Kristers vardagsrum blir det ett samtal om dystra minnen varvade med glädjande stunder. Ibland tystnar hon för att senare brista ut i skratt.

undefined
Vladyslava Prustupa med nyfödda "Mira" i barnvägen förra året hos Krister Kavhed i Västervik.

"Vlada" var gravid i sjunde månaden när hon flydde från Bucha, en stad på cirka 50 000 invånare två mil från huvudstaden Kiev.

Hon klarade sig undan från de ryska grymheterna och överlevde flykten förra året.

– Ödet gjorde att vi tog hos hit, att vår bil inte blev beskjuten, utan tre bilar längre bak i kolonnen, berättar hon.

11 april kom hon till Västervik med mamma Oksana och lillebror Sasha. Till tryggheten i Krister Kavheds hem och familj.

– Det var chockerande för oss, hur han öppnade sitt hjärta och hela huset för oss. Vi kom in i deras liv. Vi kände oss inte ensamma i det främmande landet. Visst grät vi och jag saknade min man, pappa, bröder och vänner. Men vi blev som en ny familj med Kristers grannar och vänner, säger "Vlada" när hon ser tillbaka på de sex månaderna i Sverige.

undefined
Vladyslava Prystupa bearbetar sina upplevelser genom att prata om dem.

Nu är hon tillbaka i Västervik för att hälsa på i närmare två veckor. För att återse alla hon lärde känna. Många kramar blir det.

Sedan bär det tillbaka till Ukraina och hemmet i Bucha, till krigets vardag.

– Det blir en rutin, att alltid vara redo om det skulle hända. Att kolla på mobilen när larmen ljuder, om vi måste söka skydd i källaren. Det kan komma när som helst. I maj var det intensivt med drönare 27 nätter i rad. Jo, visst var det en psykisk terror.

– Men jag är inte rädd. Vi har ett bra luftvärnsskydd, säger hon.

"Vlada" berättar att de har el i perioder och ett fungerande internet. I staden är många av de sönderbombade husen återuppbyggda. Asfalten är hel på den stora gatan som fylldes av bråte och utbrända stridsvagnar. Vid sidan av den attackerade bron rullar nu trafiken över en ersättningsbro.

– Oleh, min man, säger att köerna in mot Kiev är tillbaka igen. Det är kanske ett gott tecken.

När Oksana serverar kaffet späder dottern på med en hygglig skvätt blodapelsinjuice och skrattar förtjust åt förvåningen över hennes "drink".

– Det blir en god touch av citrus. Krister köpte hem juicen för att han vet att jag vill ha kaffet så. Han är så snäll. Jag älskar när han lagar pannkaka och sina svenska maträtter.

undefined
Kaffe med blodapelsinjuice är kanon, tycker Vladyslava Prystupa.

Största anledningen till att återvända till Ukraina är för att kunna ge dottern Myroslava den vård hon behöver. "Mira" föddes med olika genförändringar och är sen i utvecklingen på grund av störningar i hjärnan.

Föräldrarna besöker ofta sjukhuset för att göra specialövningar på rehabcentret som utvecklar "Mira", så hon kan lära sig gå och prata. Hon har inte lärt sig säga mamma och pappa ännu.

– Hon är inte okej. Vi tror att hennes neurologiska sjukdom uppstod på grund av den stress jag upplevde under graviditeten, med att vara en månad på flykt i Polen.

Indirekt kan "Mira" vara ett krigsoffer, som nyfödd.

Oftast kan de genomföra sina sjukhusbesök, alltid med koll på hur man tar sig ned till skyddsrummet i källaren. Ibland är det för farligt att gå dit och ibland blir behandlingarna inställda när missilerna är på väg.

undefined
"Mira" är sen i utvecklingen och får hjälp på sjukhuset.

Nu är "Vladas" fokus på "Miras" utveckling. 28 år ung vill hon börja jobba i mediebranschen igen, men det får vänta. Maken Oleh jobbar i Kiev som ingenjör för kylsystem och behöver inte bli militär på grund av familjesituationen.

Samtidigt tar hon själv hjälp med psykologisk terapi för att hantera sina upplevelser och ibland kommer minnesbilderna från flykten tillbaka, som när hon var vid Irpin-bron som förstördes.

En viktig del i bearbetningen är att berätta om sina upplevelser.

– Att prata hjälper mig. Det är viktigt att påminna att det dör folk hela tiden, att kriget fortsätter. Ukraina fungerar som en säkerhetsgräns mellan Ryssland och Europa. I Bucha fick vi uppleva hur grymma ryssarna är. De är inte kvar i Bucha, men attackerna har inte upphört.

undefined
Vladyslava Prystupa klappar händerna med dottern "Mira".

Det är stor skillnad på att komma tillbaka till Västervik nu, jämfört med förra året.

– Nu flyr vi inte. Nu är det lite annorlunda. Då kunde vi inte koppla av och njuta av Västervik på samma sätt. Det här känns som vår plats. Jag har lärt mig hitta ganska bra, berättar hon när vi mellan regnskurarna promenerar ner till strandpromenaden vid Gamlebyviken.

På bänken fångar de "Miras" uppmärksamhet och får henne, stående med ett leende i den gula solhatten, att klappa händerna.

Före kriget hade Vladyslava läst Fredrik Backmans bok "En man som heter Ove". Och i Västervik mötte hon sin verklige Ove.

– Det är du Krister. Du har ett stort hjärta som Ove, säger hon och skrattar.

Krister ler lite förläget när hon berättar om liknelserna från boken med den hjälpsamme mannen som lät hjärtat styra.

Kontakten kommer de att behålla flera gånger i veckan och till nästa sommar hoppas hon kunna besöka Västervik igen.

Om ödet vill.

undefined
Ukrainare tar sig över floden Iprin på en tillfällig väg när bron hade bombats sönder i mars förra året.
undefined
Under den förstörda bron i Bucha flyter floden Irpin. Bilden togs i april förra året.
undefined
Mamma Oksana med Vladyslava Prystupa och dottern "Mira" hälsar på i Väservik, ett år efter flykten från Ukraina.
undefined
Sönderskjutna bostadshus i Bucha. Bilden från januari i år.
undefined
En uppsatt klisterlapp som varnar barn att akta sig för gammal ammunition. Bilden från januari i år.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!