Kakelugnsmakare Anna Persson tittar på kakelugnen som står i ett hus i centrala Västervik. Rummets väggar och möbler är inplastade och stora delar av golvet är täckt av papper. Runt omkring henne står hinkar med lera, tegelstenar, verktyg och numrerade kakel. Hon är här för att reparera ugnen så att den ska gå att elda i, det har man inte fått innan då det varit läckage.
Anna har varit här i ungefär en arbetsvecka och först har hon monterat ner ugnen. Kaklet har hon märkt med vilken rad plattan ligger på och vilket nummer i ordningen den har. Sedan sätts ugnen ihop igen.
– Jobbar man på bra så tar det ungefär två veckor, säger Anna.
Anna bor i Stockholm med Mats, som också är hennes medhjälpare när hon är ute på jobb, men de har även en bostad i Söderköping. Hon tar uppdrag i hela landet, så länge det går att ordna med boende, och nu när hon arbetar i Västervik åker hon fram och tillbaka till Söderköping varje dag.
– Jag gör en ugn varannan månad. Sex uppdrag per år är vad jag orkar med.
Anna säger att hon har pysslat med kakelugnar i nio år och arbetat professionellt med dem i fem år. Hon har en bakgrund som bildlärare och har jobbat med skulptur, keramik, stenhuggeri och bronsgjutning och hon säger att hon tycker om det komplicerade, att göra avvägningar och ta i materialet.
Att kakelugnar måste sättas om för att man eldat för hårt i dem är vanligt och Anna tycker att det skulle behövas eldningskurser. Men det har också betydelse vad man eldar med.
– Man kan inte elda med fuktig ved, då förstör man kakelugnen.
Kakelugnen byggs upp skift för skift och värmen går genom kanaler inuti ugnen. Teglet fästs med lerbruk, en blandning av kakelugnslera, sand och vatten. Materialet är ekologiskt och så går det att lösa med vatten, vilket är metoden Anna använder sig av när hon monterar ner en ugn.
– Först sprutar jag på vatten och sedan knackar och ruckar jag loss stenarna försiktigt.
När ugnen byggs upp lägger hon lera på plats, sedan blöter hon tegelstenen innan hon sätter dit den. Hon knackar på stenen med en hammare så att luften ska försvinna ur leran under. Ibland blir det ojämnt, det beror ofta på att en stenflisa lossnat av knackandet och då måste hon börja om. Det är ett arbete som kräver tid. Och det är slitsamt.
– Jag står i konstiga ställningar och får göra gymnastik varje dag. Men det är värt det, det är omväxlande och roligt. Jag får använda min uppfinningsförmåga och så tycker jag om värmen.