Odling
Det är ytterst nära att vi avbokar denna försommarintervju. Minuterna innan vi ska iväg med den vita VT-bilen öppnar himlen sina portar, och regnet rinner i kalla, strida strömmar längs gatorna. Molnen är mörkgrå.
Men rätt som det är, slutar droppandet. Himlen ljusnar snabbt när vi kör vägen upp mot koloniområdet Kristinedal, som ligger vid Folkparksvägen i Västervik. Snart lyser till och med solen.
Åsa Jansson kommer ut från sitt lilla krypin, som hon kallar det. Det är ett slags mellanting mellan stuga och förvaringsbod. Här kan hon söka skydd för regnet och ta en kopp kaffe eller två ur den medhavda termosen.
På stenarna utanför ligger den grå plastormen, som vi berättade om i förra avsnittet av den här artikelserien. Den här gången hoppar jag inte till. Men den är så verklighetstrogen att den effektivt avhåller fåglarna från att flyga in i Åsas krypin och skita ner.
På området finns annars en kråka som tar sig in överallt och stjäl saker.
- Häromdagen kom han flygande med ett paket våtservetter, skrattar Åsa.
Men ormen har han respekt för.
Sist vi var här var i början av april. Då fanns det ännu stora bitar av öppen jord i perennrabatter och odlingsland. Sedan dess har de förkultiverade paprikaplantorna fått flytta ut, och potatisen, som låg på förgroning uppe på tvättmaskinen hemma i lägenheten, har nu spirande frodig blast.
En nyhet sedan sist, och en nyhet för i år, är de odlingstunnlar som Åsa har införskaffat för att skydda sina småplantor. De består av flera bågar på rad, nedstuckna i marken, med en fiberduk spänd över.
Redan nu tycker sig Åsa se att de verkar stoppa en del ovälkomna besökare i landen. Mördarsniglarna får svårare att ta sig in till godsakerna, och hittills har de späda ruccolabladen fått vara ifred för jordloppor.
Inne i tunnlarna växer, förutom ruccolasallad, bland annat sockerärtor och gurkplantor.
Åsa sparar alla fröpåsar, även tomma. Där skriver hon sedan ett omdöme, om det var bra frön eller inte.
Något av allt som hon har sått i år är polkabetor, gulbetor, broccoli, frilandsgurka, tyska blå rädisor, sparrisärt och morötter.
- Och så kålrabbi förstås. Den är ett måste, säger Åsa.
Hon river den rå i sallad eller äter den skuren i stavar. Man kan också fräsa den ihop med andra grönsaker.
På våren och försommaren är det alltid intressant att se vad som har överlevt vintern. Bambun lever ännu, men ser inte det minsta glad ut. Stora delar är bruna och förfrusna.
- Jag funderar på om jag ska flytta den. Igen. Men jag vet inte hur ofta den vill bli flyttad, säger Åsa.
Den lilla kolonilotten, som Åsa har haft hand om sedan 2003, rymmer en stor bredd av perenner. När VT hälsar på blommar löjtnantshjärtat för fullt, liksom allium, bergsklint, akleja, blågull, prästkrage, iris, vinteriberis och bondpion.
Rabarberstjälkarna växer så att det nästan syns med blotta ögat. De blir sedan rabarberkaka, paj och saft. Åsa brukar göra en sockerkaka med rabarber på och så kompensera med extra socker ovanpå.
Strax intill rabarberståndet växer äpplemynta. Den är god att ha i krusbärsmarmelad, tipsar Åsa.
Minns ni ympkvistarna som hon hade i kylen över vintern, som vi skrev om sist? Nu är de en del av äppleträdet som hon sådde med en kärna av ett tyskt köpäpple 2004.
Med det begränsade utrymme som finns på en kolonilott gäller det att ständigt se över vad som ska vara kvar och inte.
Sedan VT sist hälsade på har en av rosenbuskarna grävts upp med rötter och allt, på grund av sina hemska hullingar till taggar. Inte ens handskarna skyddade mot "The Fairy", som sorten heter.
- De är fina, men ack vad jag tycker illa om dem, säger Åsa, som nu funderar på att investera i en tagglös ros.