"Hon var primadonna i sin egen lilla värld"

Rosemarie Möller har varit Stina Wimmerströms "hembiträde" de senaste tre somrarna. Det är hon som guidar besökare i Stina Wimmerströms våning. Och det är hon som städar och fejar i den flotta våningen, som fick plastgolv på 80-talet då det var flott med plast.- Stina ville att lägenheten skulle bevaras i befintligt skick med prydnadssaker och blommor i fönstren. Hon ville inte att Wimmerströmska gården skulle bli ett stelt museum utan förbli ett levande hem, säger Rosemarie Möller och berättar att hon brukar duka matsalsbordet ibland, sätta in en bukett med blommor och ställa fram en skål med frukt.Inredningen vittnar om Stina Wimmerströms intressen. Hon broderade kuddar, främst med korsstygn. Hon samlade på figuriner, små porslinsfigurer. Hon gick gärna på auktioner.Stinas farfar Carl Wimmerström köpte fastigheten 1887. 20 år senare föddes Stina. Och det var i våningen en trappa upp i Wimmerströmska gården som hon växte upp och levde i hela sitt liv. Stina blev föräldralös som 32-åring. Till att börja med, efter föräldrarnas död, delade hon lägenheten med sin moster. Rosemarie beskriver Stina som skygg och ganska ensam, kanske var det så att Stina såg till att bli lämnad i fred.Först när Stina var i 40-årsåldern slog kärleken till. Det var en fönsterflirt. Mannen, som hette Bert Knutström, jobbade som kontorist och var dessutom 18 år yngre än Stina. Pratet gick i lilla Västervik. Men plötsligt levde Stina upp och tillsammans med Bert gick hon ut och roade sig. Paret sågs bland annat dansa på Restaurang Slottsholmen.Och de gifte sig.- Men de fick aldrig några barn och det var ju inget man pratade om på den tiden. Men jag ser lite av hennes barnlöshet i den här bilden, säger Rosemarie och pekar på ett fotografi där en vuxen Stina håller en docka i famnen.Parets stora gemensamma intresse var att gå på auktioner och mycket i våningen finns där tack vare Bert.- Bert såg till att Stina kom ut och gjorde saker. Jag tror att det var bra att hon träffade honom. Annars hade hon säkert blivit fast i våningen. Hon var lite folkskygg och höll sig mest för sig själv.Många gånger har Rosemarie frågat sig själv vad hon gör här, som guide i Stina Wimmerströms hem. Samtidigt upphör hon aldrig att fascineras.Rosemarie ser Stina lite som en skådespelerska. Hon var värdinnan som ordnade bjudningar för väninnorna, som var generös och givmild. Hon var kvinnan som klädde upp sig, som poserade på studiofotografier som en fotomodell. Hon var väninnan som höll kontakt med sina gamla skolkompisar.- Hon var en primadonna i sin egen värld. Samtidigt är det som om hon aldrig riktigt blev vuxen.Även om Rosemarie fascineras av Stina och våningen skulle hon aldrig vilja byta liv med henne. Rosemarie beskriver våningen både som ett fängelse och som ett stöd för Stina. På något sätt vågade Stina aldrig riktigt utvecklas, trots att hon var konstnärlig och hade de ekonomiska möjligheterna.- Hon kunde inte riktigt göra sig kvitt den roll hon haft hela livet, hon var säkert pappas lilla flicka. Och trots att hon blev modern och skaffade tv, blev hon till viss del kvar i den viktorianska tiden.

"Hon var primadonna i sin egen lilla värld"

Hennes hem har stått orört i tio års tid. Det var så hon ville ha det, överklassdamen Stina Wimmerström, som bodde i Wimmerströmska gården mitt i centrala Västervik.