Hugget i sten

Den rostiga lyftkranen greppar ett stenblock, men den rör sig inte. En vindpust rör om bland höstlöven och plötsligt bryts tystnaden av en sågklingas fräsande ljud.Stenhuggeriet är inte övergivet, utan här arbetar Bert Gustavsson sen många år.- Visst är jag pensionär, säger Bert, men såga, slipa och gravera i sten det gör jag fortfarande, mest gravstenar. För en sten på graven med namn och årtal vill fortfarande de flesta ha. För många anhöriga är det viktigt att ha en grav att gå till och kanske tända ett ljus.Men sten har ett stort användningsområde.- Idag kan jag få beställning på stenbänkar till köksinredning eller ett stengolv i en hall. Kunden kan få sitt golv eller en bänk i en mängd olika stenarter. Oftast är det stenens färg som avgör: en köksbänk i rödflammig gnejs från Halland, ett golv i svart glänsande skiffer från bergslagen eller en exklusiv badrumsinredning i grågrön kolmårdsmarmor...Alla stenarter kan beställas, bearbetas och levereras till kunden. Annat var det förr. Då var det framför allt den svarta dioriten, som bröts här i Tjust, som var mest efterfrågad.Västervik är störst i Skandinavien på gravvårdar.Redan på 1860-talet startade Västerviks första stenindustri, ute vid Hörtingerum. Då anlade ingenjören S. G. Nilsson en firma för slipning och bearbetning av byggsten och gravvårdar. Vid denna lilla stenindustri bröts och slipades de 60 stenpelare av röd granit, som än idag pryder fasaden på Uppsala universitet. Det var också Nilssons stensliperi som framhöll att Västervikstraktens svarta granit, egentligen en diorit, var synnerligen lämplig till gravmonument.Vid slutet av 1800-talet etablerade sig flera nya företag inom stenindustrin. Hit kom stenhuggaren Carl Johan Flink, vars ättlingar fortfor att driva stenförädlingsföretag i Västervik i över 100 år. Bröderna Schannong startade sitt företag uppe vid Marieborgsskolan och erbjöd "finpolerade gravmonument af Sveriges vackraste svarta granit".Bröderna Styrenius kom också till Västervik vid 1800-talets slut och blev så småningom Skandinaviens ledande företag inom gravvårdsindustrin. Vid 1920-talet startade Nilsson & Söners Granit AB, ett företag som hade stenbrytning inte enbart i Västervikstrakten, utan hämtade också svart diabas från stenbrott i norra Skåne. Sten som bland annat levererades till Peter Celsings vackra Riksbanksbyggnad i Stockholm.På 1940-talet startade AB Gravkonst sin verksamhet och vid den här tiden, under 1900-talets första hälft, var omkring 300 personer verksamma i Västervikstrakten med stenbrytning och bearbetning. Alltifrån gatsten och byggnadssten till gravmonument. Idag är knappt tjugo personer verksamma inom stenindustrin.Sten på beställning.- Det räcker inte med naturtillgångar. Det är en annan marknad idag, säger Bert.Gatstensproduktionen upphörde i och med att asfalten kom, gatstenar importeras idag från framförallt Portugal och Kina. Den smågatsten som höggs i vår skärgård och levererades till Tyskland för några ören styck, kan vi nu få köpa tillbaka för en tia stycket. Även sten till byggnader och till gravvårdar importeras idag, framförallt från Kina. Men Bert har ändå beställningar i sitt lilla stenhuggeri, som han köpte från Constan Nilsson 1975.Då hade Bert arbetat i nästan tjugo år hos Nilsson & Söner och lärt sig alla de moment som ingår i en stenhuggares arbete.- Men jag arbetar inte i några stenbrott, säger Bert. Nu beställer jag sten från olika stenfirmor, allt efter kundens önskemål.Bert visar på ett block av rosarandig Älvdalskvartsit, en sten som ska få ett snäckskal som dekoration. Så efter att blocket sågats till och polerats, lägger Bert på text och bild via schabloner och mallar. Mallar som han fick köpa från ett av de nedlagda stenhuggerierna, dammiga och slitna.När schablonerna är pålagda rullas stenen in i blästerskåpet, där bakgrunden fräses bort. Finputs och slipning gör Bert själv, men idag med en eldriven slipmaskin. Den påminner något om en tandläkarborr men större och med värre oljud.Ett industriminne värt att bevaraSå slipad, putsad och graverad kan stenen lämna detta Västerviks minsta lilla stenhuggeri.Ett stenhuggeri om vilket Lotta Lamke och Susanne Johannisson i en rapport om Kalmar läns industriarv för Länsmuseet säger:"Constan Nilssons stenhuggeri är det bäst bevarade äldre stenhuggeriet i staden, kommunen och länet. Med de höga originalvärden som finns i byggnaden med utrustning, sällar det lilla stenhuggeriet sig till de mest intressanta industrimiljöerna i Västerviks kommun."Det är ord och inga visor, så förhoppningsvis kan Bert Gustavssons stenhuggeri bevaras in i en framtid där mycket av hantverk och praktisk kunskap kommer att försvinna. En framtid där vår tids gravstenar kan berätta en del historia, precis som hällristningar och runstenar berättar om våra förfäder.Och... "tänd våra ljus, det är nära till natten, snart är den blommande sommar’n slut."(Ur Tove Janssons "Höstvisa").

Hugget i sten

Ute i Piperskärr, vid sidan av Norrlandsvägen, ligger Västerviks allra minsta stenhuggeri. Här bland höstgula björkar och vissnat gräs står gravstenar och andra stenblock till synes övergivna och delvis dolda bakom vissnade ormbunkar.