Planen är att Una ska ersätta Joe när han går i pension så småningom.
Det menar Johanna, som är en av två hundförare vid Västervikspolisen. Hon beskriver sitt jobb som "fantastiskt roligt men inte särskilt glamoröst".
– Du kan behöva ge dig ut i blöt terräng och skitväder. Men även i sådana lägen måste du gå in för uppgiften, vara envis och inte ge upp. Man får inte låta sig nedslås av motgångar. Det är ju inte alltid att en insats lyckas men man måste kämpa och dra det så långt det bara går.
Johanna berättar om ett särskilt minne från en insats i tjänsten. Hundförarna skulle leta efter en äldre, svårt dement, dam som försvunnit från ett särskilt boende.
Johanna, som var ganska ny som hundförare, hade precis fått överta en äldre tjänstehund från Stockholm, Alvar, eftersom hans mänskliga kollega bytt tjänst.
– Jag hade inte känt hunden så länge och visste inte riktigt hur han funkade i skarpa lägen.
– Vi gick och gick i timmar. Bitvis var terrängen bra, bitvis var den oländig, berättar hon.
När de jobbat sig igenom större delen av det område de fått i uppdrag att genomsöka, nådde de fram till ett gammalt ödetorp. Ett risigt utedass stod på vid gavel och Johanna gick fram för att undersöka vad som fanns där inne.
Medan hon stod där började Alvar att ge skall.
– Jag förstod först inte vad han höll på med eftersom han stod och skällde på en stenmur. Men när jag kom närmare insåg jag att det var den gamla damen som på något obegripligt sätt hade hamnat mellan en stor stenmur och en trave med gammalt tegel. Hon låg inkilad där, och satt liksom fast. Det hade varit helt omöjligt att få syn på henne utifrån.
Johanna såg att kvinnan fortfarande var vid liv och ropade på kollegorna som tillkallade ambulans.
Kvinnan var medtagen men klarade sig.
– Den stoltheten och glädjen över att ha hittat henne kommer jag aldrig att glömma. Vi lyckas inte i alla lägen men när vi gör det är det oslagbart.
Spårarbete pågår. Una markerar att hon hittat ett föremål genom att frysa i rörelsen framför det.
För egen del har Johanna just nu två hundar som hon arbetar med, FM Joe (från försvarsmakten) och Mi-Jos Una (från en privat kennel). Två ganska olika individer, båda schäferhundar.
Joe har varit en trogen arbetskamrat åt Johanna i flera år medan Una är en unghund.
– Joe är på väg att bli farbror, han tar hand om flocken hemma och vallar in alla så att ingen kommer på efterkälken. Han är en klippa att ha i tjänsten och han har en hög energinivå som nästan aldrig tar slut när han är i arbete, säger hon.
Tiken Una beskriver hon som ett yrväder – ett yrväder som nyligen klarat lämplighetstestet och alltså står under utbildning att bli polishund.
– Hon är väldigt framåt, lättlärd och nyfiken. Möts hon av motstånd lägger hon bara i en högre växel och kör.
Joe och Una ägs av polismyndigheten men bor med Johanna och hennes familj.
Utöver att hitta försvunna personer tycker Johanna att det bästa med jobbet är att få hjälpa till med viktiga pusselbitar i olika utredningar.
– Exempelvis när man med hjälp av hundens nos hittar ämnen och föremål som kan bidra till att brott klaras upp.
Johanna och hennes hundförarkollega arbetar inte enbart i Västerviks kommun. Det geografiska täckningsområdet för deras insatser är betydligt större än så – det kan omfattas av hela Kalmars- och Kronobergs län.
Sett till landet i stort finns i dag drygt 400 polishundar och lika många hundförare, och dessa team genomför mellan 25 000 och 30 000 insatser varje år.
Uppdragen varierar mycket. De kan handla om att söka efter narkotika, vapen och andra föremål.
Eller personsök, det vill säga att leta efter människor, vilket är bland det vanligaste – som tjuvar på flykt, svampplockare som gått vilse i skogen eller, i likhet med nyss nämnda exempel, dementa som irrat bort sig.
Hundarna testas ju grundligt både utifrån fysik och mentala egenskaper innan de får grönt ljus att tas i tjänst. Men vad har egentligen de individer som får godkänt på lämplighetstesterna för egenskaper?
– De har en bra mix av nyfikenhet och arbetslust, mod, försvarsdrift och skärpa. Och de måste kunna röra sig utan rädslor i alla tänkbara miljöer.
På frågan hur hon skulle beskriva sig själv som hundförare? svarar hon med ett skratt:
– Jag har just pannben, och är envis och uthållig!
Vad betyder hundarna för dig?
– De betyder otroligt mycket och har gjort sedan jag var barn.
– Det är ren lycka när allt engagemang och den tid man tillsammans lagt på träning ger resultat i arbetet. När hunden förstår arbetsuppgiften och samarbetet fungerar utan ord.
Johanna blev färdig polis 2012 och därefter fick hon, i hård konkurrens, chans att vidareutbilda sig till hundförare. Just möjligheten att få arbeta med hund fick henne att söka sig till yrket.
Johanna och hennes hundförarkollega i Västervik arbetar inte uteslutande som hundförare. De arbetar också med den vanliga ingripandeverksamheten.En dag i veckan är dock vigd åt träningen med hundarna.