Grabbhäng med öl i handen, förströelse för pensionärer, skolaktivitet eller elitsport? Bowlingen har många ansikten och de tio käglorna har stått pall för tidens tand. Folksporten fyller hundra år och entusiasterna ägnar jubileumsåret åt att återupprätta bowlingens rykte.
Fem fjäderlätta och precisa steg i ett par rödsvarta skor med vita snören och lädersula fram till banans kant och swoosch iväg - över det oljade underlaget går det grå klotet i en lagom svängd bana för att med buller och bång välta alla tio käglorna för tredje gången i rad. Magnus Johnson knyter näven i en snabb segergest och trots rutinen glimtar för ett ögonblick känslan av triumf till i hans ansikte.
- Jag spelar inte så ofta längre, det här var en tremånadersranson ungefär, skrattar Magnus. Jag är perfektionist och ska jag göra något vill jag göra det ordentligt, så nu blir det väldigt sällan i stället. Och som en av Sveriges mest meriterade bowlingpersonligheter genom tiderna har han redan fått sin beskärda del av klot och käglor. Med premiär i juniorlandslaget 1968, ett tiotal år i herrlandslaget och elva år som förbundskapten har han lett Sverige till fler mästerskapsmedaljer än någon annan. - För mig är bowling en livsstil, min umgängeskrets består i princip bara av bowlingspelare över hela världen, säger Magnus Johnson. Bowlingen kom till Sverige med friidrottaren Bruno Söderström som varit i USA och studerat olika idrotter. Den 10 oktober 1909 öppnade Regina Kägelsalong på Drottninggatan i Stockholm och sporten som då kallades American Bowling hade landat bland svenskarna. - Det fanns något som kallades kägel tidigare, men det var stor skillnad. Kägel var till för de lite finare medan bowling med breda banor och klot med hål var öppet för alla, berättar Christer Jonsson, före detta generalsekreterare i Svenska Bowlingsförbundet. Tillsammans med Magnus Johnson befinner han sig tre trappor under gatuplan i Sveahallen, den äldsta bowlinghallen i Europa som fortfarande är i drift. Men några spår från förr finns här knappast, förutom de vita pelarna. Sveahallen är numer snarare till för fritidsbowlarna än idrottsutövarna, baren har fått mer utrymme än hyllorna med bowlingskor och ovanför de bekväma bänkarna blinkar tv-skärmar med budskapet "enjoy bowling". Och just den förvandlingen är signifikant för det som blev både en frälsning och en förbannelse för svensk bowling. - I mitten av 1990-talet kom idén att kombinera bowlingen med mat och dryck, och tillsammans med att poängen började räknas ut automatiskt gjorde det att fler började bowla som ren underhållning, säger Christer Jonsson. Och trots att Sverige är bland de tre bästa länderna i världen på bowling är det ibland svårt att bli tagen på allvar som bowlingspelare, säger Magnus Johnson. - Det är klart att bowlingen lider av att ständigt ifrågasättas som en riktig idrott, samtidigt är det ju positivt att så många får möjlighet att spela. Den grupp som ökar mest i Bowlingförbundet är juniorer, och det är ju mycket glädjande. Christer pekar mot en av banorna där några pensionärer spelar för glatta livet och säger att en av bowlingens stora fördelar är att alla kan bowla tillsammans, gammal som ung. - En nybörjare och en världsmästare kan spela ihop, det är inte i många sporter det är så. Många har en livslång relation till sporten, man kan ju hålla på nästan hur länge som helst. Jubileumsåret firas med en massa aktiviteter, en utställning, en bok och en gala, och Christer är säker på att svensk bowling har en ljus framtid. - Det är ingen tvekan om att bowling lever i hundra år till, jag tror att den har en framtid just för att den vänder sig till så många.